Varför gav far sig ut efter Swanssons och Tonbridge mördare? frågade Tom.

Bank direktör Jamesson och Boskapshandlare Swansson var här för att lägga beslag på våra bästa djur för ett lån som vi hade. Men din far, krävde sin rätt att han hade 28 dagar på sig att betala, så dom red iväg med oförrättat ärende, sa jag och fortsatte. Maria hade berättat om två man som indianerna hade lånat ut henne till, din far listade ut att det måste var mördarna.

Oh, var det så han viste var dom fanns trots att alla hade letat efter dom, sa Tom.

Han blev precis som han var vid indianraiden, sa inte ett ord vad han tänkte göra, gjorde i ordning sin utrustning som han hade haft som US. Deputy Marshal.  Red iväg med ett kort, "Jag är tillbaka om senast  tre veckor, gör vad du kan för fåren, vi kanske mister dem ändå"

Hur klarade du ensam hela farmen Ma, frågade Tom?

Maria hjälpte mig, vi kunde inte göra så mycket, vi flyttade fåren till nytt bete
varje dag så dom inte skulle sprida sig åt alla håll. Efter några dagar kom ju
min lilla syster Mary ut och hjälpte oss. Vi hade ju två spädbarn att ta hand
om också. Det var inte lätt, men jag hade ju inget val.

Vad hände när far kom hem, frågade Tom?

Han red in på gården på sin kraftiga rödbruna Häst, verkade helt oskadad, men var precis tom i blicken och verkade trött, sa jag och fortsatte. När han satt av frågade jag vad han hade varit och gjort.

Har köpt åtta hönor och en tupp till dig. svarade han frånvarande.

Sa han så , utbrast Tom!

Jag gick fram och tog tag i hans fårskins jacka och skakade honom, sa att vi hade varit oroliga för honom och så kommer han hem och det enda han säger är att han har köpt några höns.

Då var du arg Mamma, sa Tom!

Nej, men rädd och orolig för vad som hade hänt, skulle vi lämna farmen och hur skulle vi klara oss, svarade jag.

Men innan något mer han bli sagt kom Mary in på gården, med deras lilla lätt skrinda. Fortsatte jag.

Jag kan berätta, sa Mary från kuskbocken och sedan fortsatte hon.

Ni skulle ha sett honom i morse, hela stan stod och såg på, han kom in med två sönderskjutna och delvis brända lik hängande över sadlarna. Marshal Davies förstod inte hur han hade kunnat spåra upp dem . Det var riktigt kusligt, berättade hon för oss. Sedan sa hon att din far hade gjort oss skuldfria med prispengarna han fått. Hönsen som hon hade med sig och lite förråd som vi behövde hade han köpt av din mormor.

Ma, hur gickdet till när far tog  mördarna, frågade Tom?

Det vet ingen, han har aldrig velat berättat, men jag vet att han tog med sig några gamla rökhandgranater som hans svåger hade tagit med sig hem från kriget med sydstatarna, det var väl dom som hade bränt banditerna.

Varför tycker dom så illa om far i Pastor Hendersens församling, frågade Tom.

Det hade inte gått många dagar efter att din far hade kommit hem, så kom Mary in på vår gård på en löddrig häst, fortsatte jag.

PastorHendersen är på väg hit för att ta Maria till resarvatet, far är med, sa hon.Vände sig sedan till Carl och sa. Han var väldigt noga med att säga att han inte är beväpnad och är inte i tjänst, han vill medla mellan er. Han vill inte att du och han ska råka i bråk med var andra.

Din far gick direkt in i huset och spände på sig den där stora tung armérevolvern han har, jag försökte hålla mig lugn men det var svårt. Pastorn kom i en lätt fin vagn förspänd med en stor vacker vagnshäst. Hans fru satt bredvid honom med näsan i vädret och en viktig min i ansiktet, en riktig elak satkäring är hon, sa jag. Han steg ur vagnen och började med hög röst som om han skulle hålla predikan, talaom att nu skulle Maria och hennes barn till indianreservatet där han ansåg att dom borde vara.

Usch, vad otäckt, sa han verkligen så, frågade Tom.

Han var värre en så, kallade Maria för avgudadyrkare och hennes barn oäkting, svarade jag. När jag sa att hon inte var indian utan en stackars bortrövad Mexikanska, blev han arg och kallade henne en av "Påvens följe" och att det var svår synd.

Vad gjorde Pa och Maria under tiden, frågade Tom?

Maria var skräckslagen och satt som förstenad över möjligheten att tvingas tillbaka till svälten och eländet på reservatet. Men din far sa till Pastorn. " Har du någon handling från myndigheterna", fortsatte jag.

"Gud ger mig den rätten", fick han till svar och sedan fortsatte Pastorn,
"Att den magra slynan har haft mjölk nog till sin bastard är förvånansvärt".

"Förstår du inte Jeremia att hon där har varit mjölkko åt oäktingen" sa hans fru och pekade på mig.

Pastorn blev som galen och började skrika att vi hade syndat mot Gud och beskyllde din far för att ha umgänge med Maria.

Hur kunde han hitta på sådana lögner, frågade Tom ?

Din far hade fått nog av osanningar då, sa jag. Han drog sin tunga revolver och slog Pastorn rätt över huvudet, så han föll ner på alla fyra på marken.

Far slog Pastorn i huvudet, att han vågade det, sa Tom!

Ja, men han hade en stor tjock pälsmössa som tog det mesta av slaget, så han svimmade inte utan stod där på alla fyr och gapade av förvåning, fortsatte jag. Din far körde in revolverpipan i munnen på Pastorn och sa att han skulle ta sin elaka satkärring till fru och dra om han inte vill möta sin Gud. Jag trodde att Carl skulle skjuta honom.

Men din Morfar gick i mellan och sa till Pastorn att han skulle åka och att Carl var helt beredd på att skjuta honom. När Pastorn åkte så sa jag till din far att
jag trodde han skulle skjuta Pastorn, då slog han upp trumman på revolvern och visade att den inte var laddad, fortsatte jag.

Han hade inte laddat revolver, sa en häpen Tom.

Jag litar inte på mig själv i sådan här situationer, var det svar han gav mig, sa jag.

Var det efter den händelsen som ni fann vatten på dom norra betesmarkerna? Frågade Tom.

Fann vatten? Sa jag. Nej, grävde fram det gjorde din far, Tom.

Det hadebara gått en liten tid efter Pastorns besök så dog Marias barn en natt. Hon blev så orolig över vad din far skulle göra med barnet. Men Carl sa att han skulle göra en kista och begrava barnet bredvid hans svågers grav. Då blev Maria lugn, för hon visste att din far såg på sin svåger som om han var hans egen far.

Han är ju inte mycket till att snickra din far, men han hade gjort en kista och ett fint Kors att sätta på graven. Fortsatte jag.  Men när vi stod där vid graven, sa din far.

Sue-Ellen ,jag skall gräva i "Tyskens brunn" tills det kommer fram vatten.

Du är inte klok, där finns ju inget vatten, svarade jag. Men han stod och tittade på sin svågers grav och sa som om han pratade till sin döde svåger och inte till mig.

Man har bara sig själv och sin familj, livet blir det man gör det till, sa han.

Han grävde som om han var besatt, red ut på morgonen och grävde hela dagen gjorde sysslorna på gården på kvällen, åt middag sent och stöp i säng. Jag blev riktigt orolig över honom.

När han hållit på hela veckan sa jag på torsdagen till honom att vid lunch tid så kommer jag ut och hämtar hem honom om det så ska ske med våld och sedan är det slut med grävandet och att vi nog skulle klara oss bra ändå. När jag kom ut till brunnen, så låg han i gräset i bara långkalsongerna, trodde han var skadad. Men han var bara våt och hade tagit av sig dom våta kläderna. Han hade grävt fram vatten hur djup brunnen är vet jag inte och vill inte veta att din far var så långt ner.

Du tycker allt mycket om Far, Ma, sa Tom med mild röst.

Ja, det gör jag, svarade jag och fortsatte.

Hur är det Tom, har du någon flicka du tycker om?

Flickor! Dom retas ju bara, se på lilla Kate Carson, så fort jag berättar något jag läst om, så härmar hon mig och säger att jag låter som en präst. Svarade Tom och fortsatte sedan lite mer betänksamt. Men hon brukar faktiskt bjuda mig på äpplepaj, hon gör väldigt goda pajer!

Det var då jag såg det osynliga märket i pannan på min son, det som bara vi kvinnor ser.

"Tillhör Kate Carson"  stod det