Lagens Män

Jag red först som vanligt av oss två, när vi kom in i den lilla  Staden.

Ska vi ta hyrstallet först innan vi pratar med Sheriffen , frågade jag.

 Steve, spottade och ryckte på axlarna, trots att Steve Henriks var över 50 år och jag bara hälften så gammal, var det alltid jag som fick fatta beslut om vad vi skulle göra. Så hade det varit enda sedan jag hade ersatt hans gamla partner för några år sedan. Han var en bra man att ha med sig bara han slapp att bestämma vad vi skulle göra. Vi tog oss till hyrstallet.

Men Sheriffen fick vänta, för mitt i mot hyrstallet låg ett litet hotell lämpligt att ta in på för oss två. Vi stod ju där med packning och vapen i händerna.

Bakom disken stod en dam , som tydligen var ägaren av hotellet. Hon vände gästboken mot oss för att vi skulle skriva in oss, samtidigt som hon sa.

Ni får dom två snyggaste rummen jag har, det bästa till "lagens män" , sa hon, med en gest mot brickorna på våra västar.

Oh, men inte så snygga som sin ägarinna, replikerade jag, la till med mitt bästa leende.

Hon lutade sig över disken så jag fick en blick djupt ner i hennes urringning och sa.

Du är nog lite för ung för mig " grabben", försök med flickorna på Saloonen istället.

När vi gick uppför trappan till våra rum sa Steve till mig.

Att du inte gifter dig med Sue-Ellen, så slipper du jaga fruntimmer i varje stad vi kommer till?

Du skulle må då? En dotter mindre att försörja och ha hemma som tjatar på dig, svarade jag. Han bara skrockade lätt.

Vi steg in på County Sheriffens kontor en stund senare för att presenterade oss och vårt uppdrag.

Domare Andersson i Federala Distrikts Domstolen har sänt oss, började jag, mitt namn är Carl Jackson och min kollega är Steve Henriks.

 Att vi var Federala deputy Marshals såg han ju av våra polisbrickor.

Han såg besvärad ut, han viste nog vad vi ville, men önskade ingen inblandning.

Vad kan jag göra för er , svarade han.

I domstolen är man mycket bekymrad över alla mord och ouppklarade dödsfall på små ranchägare och farmare här i Pencil county, sa jag och fortsatte. Vi har i uppdrag att få fast den eller dom som skjuter folk i bakhåll här.

Ranchägare och farmare? sa han. Vissa skulle nog vilja kalla dem "Boskapstjuvar"!

Det var helt klart vilken sida han stod på, de stora Ranchägarna hade nog låtit en och annan dollar slinka ner i hans ficka.

Man tycker inom Domstolen att polis myndigheten här i Pencil County ska ställa dem inför domstol i så fall, inte låta skjuta ihjäl dem av okända mördare. Framför allt är man mycket upprörd över fallet med Jenny Stark, för inte är en 12 årig flicka boskapstjuv, sa jag.

Nej, nej det är ju klart, det är mycket olustigt, sa han snabbt. Fast hennes far har ju inte det bästa ryktet! Men det är ett stort frågetecken varför hon har blivit skjuten och av vem, lade han till.

Vi lämnade honom, där fanns ingen hjälp att få, var övertygad om att han visste vem som låg bakom alla lönnmord och bakhåll. 

Det var det ständiga bråket mellan stora ranchägare och  fattiga nybyggare som låg i botten. Ranchägarna ansåg att den allmänna marken var deras och att alla djur där tillhörde dem. Nybyggarna ansåg att den tillhörde alla och försåg sig med ett och annat djur också oavsett om dom var brännmärkta eller ej. Nu hade tydligen Ranchägarna skaffat en lönnmördare som i bakhåll  skött dem som dom tyckte var boskapstjuvar. Men mordet på en 12-årig nybyggare dotter Jenny Stark, hade fått bägaren att rinna över, Domstolen fruktade att det skulle bryta ut riktiga oroligheter.

Vi gick till saloonen för att ta en öl och prata med folk. Öl fick vi men ingen ville prata med oss. När vi inledde ett samtal så mumlade folk bara och gick, det var tydligt att båda sidor inte vill ha oss här. Den enda som ville prata med mig var en ung blond barflicka och vad hon ville var uppenbart. Jag lämnade henne och gick och satte mig hos Steve, som satt och drack av sin öl.

Vad har hon som inte Sue-Ellen har? frågade han, med en gest mot blondinen.

Jag orkade inte svara honom, utan sa.

 Vi går till hotellet och lägger oss,  i morgon rider vi ut till Starks och hör vad dom har att säga, jag vet inte hur vi ska börja annars.

När vi kom till hotellet, sa jag.

 Gå och lägg dig, jag sitter på bänken har utanför en stund och tänker över vad vi ska gör i morgon.

 Han nickade och lämnade mig.

Dom jobb som vi hade haft förut hade varit betydligt enklare, hämta in efterlysta förbrytare eller personer som domstolen ville ha som vittnen. Inte för att det hade varit lätt alltid, vi hade kommit i eldstrid flera gånger. Men det här var annorlunda.

När vi fick våra order hade Domare Andersson sagt.

Jackson, dom här lönnmorden måste upphöra och dom som ligger bakom måste få klart för sig att det inte går att ta lagen i egna händer. Se till att dom tar slut, det räcker inte med att du drar en förmodad "mördare" inför Domstolen som en duktig advokat får frikänd på grund av saknade bevis. Det stärker dem bara!

Det var lätt att ge order, men hur jag skulle gå till väga var värre.

När jag satt där på bänken framför hotellet kom ägarinnan ut, hon hade två muggar med kaffe i händerna, hon satte sig bredvid mig och räckte mig den ena muggen.

Din kompanjon sa att du satt här och tänkte på hur du ska lösa din uppgift! sa hon. Du är bra ung för att ha fått den här uppgiften.

Jag klarade i all fall av de tre bröderna Wood, svarade jag, var lite sur på hennes överlägsna ton, men kaffet var gott så jag försökte vara artig.

Aha! utbrast hon. Du är Domare Anderssons "Unge Revolverman", har läst om dig i tidningen.

Hon fortsatte.

Han är inte dum Domare Andersson, en äldre mer erfaren Polis skulle försöka övertala Hardy Tomsen att ge upp och låta domstolen avgöra om han var skyldig, men till dig skulle Hardy aldrig ge sig frivilligt. Det skulle sluta i en eldstrid, du är nog bra, men om du skulle  bli dödad så satt både Hardy och hans uppdragsgivare i knipa, man dödar inte en Federal Marshal ostraffat, vilket pådrag det skulle bli.   

Jag var helt tagen av hennes snabba analys av situationen. Så hade jag inte tänkt, kände mig på sätt och vis lurad in i ett omöjligt läge av min arbetsgivare som jag hade så stor respekt för.

Jag vet att Hardy Tomsen brukar ta sådana här uppdrag, men hur vet du att han är här nu?

Det vet jag inte, men min man hade den enda fårfarmen här, dagen innan han blev skjuten i bakhåll stod Hardy Tomsen och tittade på honom som om han försökte pränta in utseende när vi besökte handelsboden. Jag är uppväxt på en fårfarm nära indian territoriet när Hardy Tomsen jobbade för Indianbyrån, så nog vet jag hur han ser ut.

Jag är också uppväxt på en fårfarm, sa jag, medan jag noga tänkte över vad hon hade sagt. 

Jag är inte sämre kar än att jag tar ett råd från dig, du är bra mycket smartare än mig. Hur gör jag nu ?

Hon tittade på mig med en road min, och sa.

 Jag skulle rida runt både hos Ranchägarna och nybyggarna och fråga efter honom, jag skulle låsas att jag hade tips om att han varit synlig och hade bevis för att han var inblandad. Han kommer att sticka eller utmana dig, då har du löst din uppgift i vilket fall som helst.

Eller han kanske lägger sig i bakhåll för mig? sa jag.

Den chansen finns hur du än gör, men jag tror inte det, ranchägarna vill inte att en Federal Marshall blir skjuten i bakhåll. sa hon.

Men varför skött han Jenny Stark? frågade jag.

Det har jag inte en aning om, det är helt obegripligt, sa hon. Varför vill du inte gifta dig med Sue-Ellen? avslutade hon samtalet, tog min mugg och gick in utan att jag han svara.

Nästa morgon red vi ut till Familjen Starks nybygge. Det var inte mer än en enkel hydda gjord av bräder och torkad lera med ett torvtak och några hagar runt omkring, men få djur. Hela stället verkade förfallet.

Stark själv var en liten man som stank av whisky trots att det var morgon.

Hur gick det till när Jenny blev skjuten, frågade jag.

Stark ryckte på axlarna och sa.

Fråga kärringen, jag sov.

Vi hittade hans fru på en liten kulle där hon höll på att sätta några blommor vid ett litet kors i trä. Troligen Jennys grav.

Jo, nog sov han ruset av sig den morgonen, som alla andra dagar. svarade hon när jag sa att hennes man hade bett oss tala med henne.

Det var riktigt kallt den dagen, jag skickade Jenny till grannen för att få byta lite av hans hembrända Whisky mot lite nöt kött. När Stark vaknar och har bakfylla och inget att bota den med så blir han våldsam mot både mig och Jenny, fortsatte hon.

Men var för skött man  Jenny? frågade jag.

Det var ju kallt sa jag ju, svarade hon. Jenny tog hans pälsmössa och jacka på sig, det är ju dom enda riktigt varma kläder vi har! Han super ju upp allt i pengar vi får in. Dom trodde säker det var han som kom ridande på mulåsnan.

Hon stod tyst och tittade på graven. Sedan sa hon.

Det hade varit bättre om det hade varit så, Jenny och jag hade klarat oss bra mycket bättre ensamma.

Självklart! Så enkelt var det, man trodde det var Stark själv som kom ridande, han var ju liten till växten. Nötköttet? Stark tog nog djur ur de betande hjordarna för att föda familjen, annars hade dom nog svultit ihjäl.

Jag har fått tips om att Hardy Tomsen har blivit sed här i trakten och vissa saker pekar på honom som mördare, sa jag till henne.

Jo, det stämmer nog, det är flera som säger det, men ingen som vågar säga det högt. svarade hon.

Vi red där ifrån, Steve frågade inte varifrån jag hade fått mitt påstådda tips.

Under två dagar red vi runt till både nybyggare och Ranchägare och upprepade vårt påstående och frågade efter Hardy Tomsen. Dom svar vi fick var att man ibland hade sett honom, det var tydligt att vi var på rätt spår. Hos dom större Ranchägarna blev vi inte väl mottagna. Det var en tydlig irritation när vi nämnde hans namn.

På kvällen stod jag utanför hotellet, när den blonda unga barflickan från saloonen kom fram till mig, och tog mig vänligt under armen.

Du stack ju så fort härom kvällen !  Jag gillar unga snygga stilliga killar som du, att dom har en stjärna på västen gör det inte sämre, sa hon.

Jag mumlade bara något och kände mig generad .

Jag och Doris delar en stuga bakom Hyrstallet, ge mig en kvart och kom dit bort, dörren är öppen det är bara att gå in, Doris är med sin fästman så vi är ensamma.  

Efter en stund gick jag bort till huset, dörren stod öppen och det var mörkt i huset.

Nä, tänkte jag, det går jag inte på. Visst är jag ung, men så dum som att ställa sig i dörröppningen med månljus i ryggen det gör jag inte.

Tog en kvast som stod lutad mot en affärsväg, hängde min rock med hatten längs upp över den.  Ställde mig tätt intill dörren förde kvasten in i dörröppningen och sa högt som om jag hade någon med mig.

Skjut så fort du ser honom!

Det hade effekt

Bägge piporna på en hagelbössa avfyrades inne från huset, hatt och rock for iväg.

I ljuset från skotten såg jag Hardy Tomsen bakom hagelgeväret. Skött med min revolver så fort jag kunde mot honom, han föll handlöst i golvet.

Skottlossningen fick folk att komma springande. Sheriffen var bland de första som kom fram.

Jag höll upp min sönderskjutna hatt och sa.

Skulle hälsa på hos damen som bor här och gick rätt i ett bakhåll, men det gick inte så som det var tänkt , jag tog honom, trots att han skött bägge piporna före mig. Se på min hatt.

Du tog Hardy Tomsen! Trots att han låg i bakhåll, sa Sheriffen och tittade stort på mig.

När jag kom tillbaka till hotellet var jag bra skakis och gick och satte mig i en soffa i hotell foajén. Ägarinna kom med en flaska och två glas.

Det är något som inte stämmer i den här historien, hade du haft den hatten på dig så skulle du vara död nu! sa hon.

Om du inte berättar för någon ska du få veta, sa jag.

 Talade sedan om hur det hade gått till.

Men hur kunde du genomskåda barflickan? frågade hon.

Med min otur hos damerna? Snygg och stilig? Det har aldrig någon sagt förut! svarade jag, hon brede på för mycket. 

Hon skrattade högt.

Dum är du inte. Det är klart att du har otur hos flickorna, det beror på brännmärket i pannan på dig, som bara vi kvinnor kan se, fortsatte hon. 

Jaha, vad står där?

"Tillhör Sue-Ellen" sa hon och gick där ifrån skrattande.

När vi hade givit en första rapport till Domare Andersson, red jag hem till min Svågers och Systers får farm, där hade jag haft mitt hem sedan pojkåren.

Du måste lägga av det där Polisjobbet och ta över den här ranchen, sa min svåger. Jag är ju gammal och sjuk och kommer inte att vara i livet länge till. Din syster ska bli lärarinna i kyrkans skolan när jag går bort. Så hela stället är ditt. En ung man kan göra bra mycket mer av det än jag. Du har ju växt upp här och tycker om det. Får kan ju du , det har jag ju lärt dig.

Jag tar din kvälls tur runt ranchen, så slipper du, sa jag till honom. Behövde tänka.

En liten fårfarm, men kunde man bara fixa vatten till de norra betesmarkerna så kunde den nog ge en hel del. Jag hade växt upp här, tyckte om stället, det var ett generöst bud jag fått.

Min syster var i köket när jag kom in.

Det är riktigt kallt ute, sa jag.

Om du hade var gift, så skulle du ha någon att kryp ner till på kvällen, då hade inte gjort något om det var kallt. En bra tös som Sue-Ellen till exempel, sa min Syster.

Jag svarade inte utan gick och lade mig.

Dagen efter var jag inne i samhället hade lämnat min  skrivna rapport till domstolen. Domare Andersson verkade riktigt nöjd och frågade inte efter hur jag hade fått mitt "tips", det var ju som han själv sa.

Bakhållet på dig förklarar ju allt om vem som var skyldig. En utmärkt varning att man inte kan ta lagen i egna händer har säkert gått fram till uppdragsgivarna.

När jag gick därifrån kom jag förbi affären som min partner Steve Hendriks fru drev , på trä trallen  utanför höll Sue-Ellen på att lägga upp potatis i en stor korg. Hon såg faktiskt riktigt bra ut med lagom kvinnliga former på rätt ställen och två stor tjocka flätor hängande långt ner på ryggen .

Hej Sue-Ellen, sa jag och gick fram till henne för att hjälpa henne att lyfta upp den tunga korgen på bänken utan för affären. Innan jag han ta korgen, satte hon resolut en hand i bröstet på mig så jag inte kom åt korgen som hon sedan själv  lyfte upp.

Det är ju logdans på lördag, får man lov att bjuda dig på den? Frågade jag.

Hon vände sig mot mig, satte händerna i midjan, tog två steg mot mig så jag måste backa ner från trottoaren så hon kom huvudet högre.

Det ska jag säga dig Carl Jackson att den som bjuder mig på logdans måste ha mer långt gående planer för mig än att "Nojsa runt" en lördag kväll. Du ska också veta att jag aldrig gifter mig med en Polis. Tror du inte att jag har sett min Mors oro över att Far ska komma hem i en kista? 

Här tjatar alla om att jag ska gifta mig med henne! Så vill hon inte ha mig!

Ledsen, arg och förödmjukad frågade jag henne med ilsken ton.

Och vad duger åt dig då?

OH, en fattig fårfarmare skulle duga alldeles utmärkt, svarade hon med ett stort leende i ansiktet.

Det var så jag slutade som Polis, blev fårfarmare och gift med Sue-Ellen.

                                                SLUT