Etikettmänniskan-i-västern
Läst 5330 ggr
JanGBG
2013-01-09, 20:56

Tågrånaren

Tågrånaren.

Vi fick lämna ifrån oss våra vapen, men behålla hästarna. Men att fångvaktarna gick igenom vår fickor och tog allt vi hade i värde, sade ingen något om. Vi fick stryk om vi protesterade och så sände man hem oss till ett plundrat ochsvältande södern. Innan jag gav upp hade jag gömt en revolver och ett minné gevär i en skogshåla, dem hämtade jag två dagar efter frigivningen.

Mitt hem varnerbränt , minna föräldrar döda, så jag gav mig av, ville glömma allt , fem hemska meningslös år.

Tog strö jobb när det fanns, blev ofta i väg körd, det fanns ju mängder med
"blå" som kom hem dom hade ju företräde till alla jobb. Drog iväg
väster ut. Var 16 år när jag hade dragit på mig den "handbroderade"
skjortan med blommor på som min mor hade gjort och ridit ut med partisanerna.
Nu var jag 21 år hade inte ens ett hem med en mor och far i efter fem års krig.
Det enda jag ägde var hemska minnen.

Jo, jag hade en sak till ! I sidan på mig satt en kula som fältskären inte hade fått ut, för det mesta så kände jag inte av den, men ibland värkte den.

Satt på enliten krog i ett samhälle längs järnvägen, när en av " de unga damerna" som jobbade där kom fram till mig.

Bjuder du på ett glas. Frågade hon.

Visst .sa jag. Lade upp en slant på bordet.

Du är pank? Frågade hon.

Näst intill. Sa jag, hade några dollar till mat, hade sågat och kluvit ved ner vid järnvägen i fjorton dagar, tills det kom några avmönstrade blårockar och tog jobbet ifrån mig. Tog minna in förtjänta pengar och drog. Ingen mening att bråka, dom skulle ju ha vunnit.

Det ska vara ett pokerparti med stora pengar i om två dagar, kassören för ett av pokergängen kommer i kväll han har beställt mig för att ha trevligt i ett rum på hotellet hela natten. Sa hon. Tittade på mig noga.

Han behöver inte ha pengarna med sig? Dom kan ju ligga i järnvägens kassa kista .Sa jag, förstod så väl vad hon menade.

Han har beställt mig förr! Har dom i ett penningbälte runt magen, tar inte av sig det ens i sägen. Sa hon och log.

Det var så det började.

Jag gömde mig  i mörkret på taket och när jag såg
att dom hade det som bäst i sängen kröp jag in genom fönstret. Han flög upp och drog fram en pistol, men jag slog honom över huvudet med en "Brothel billy club", allt jag orkade.

Han stöp i golvet som en slagen oxe.

Herr Gud. du slog ju  ihjäl honom sa kvinnan.

Vi delade upp hans pengar, tog hälften var och sedan stack vi.

Hade ju hela natten på oss innan någon skulle sakna honom, så jag tog ett tåg som gick fram på små timmarna åkte en bra bit innan jag gick av och köpte en häst och lite kläder och drog i väg.

Kom inte över att jag nu var en mördare, det fanns hela tiden i min hjärna, hade ju skjutit många innan men det var ju under kriget och i strid.

Dom pengarnagick fort att spendera, krogar och flickor. Det var så jag kom i kontakt med ett gäng som leddes av en förre detta partisanledare, hade träffat honom  en gång under kriget då flera gäng hade slagit sig samman för ett överfall på ett samhälle.

Han planerade ett tågöverfall, vill ha med mig. Var inte svår att övertala.

Vi hade lagt ett par riktigt stora stockar på rälsen och satt en fotogen lampa med rött glas ovan på dem.

För att inte bli igenkända hade vi gjort hål för ögonen i små vita mjölsäckar som vi drog över huvudet.

Du får ta hand vagnen med passagerare. Sa Tim Hay, vår ledare till mig, en rätt otäck man, med många liv på sitt samvete.

Mitt i natten stoppade vi tåget, Tim Hay och några till tog hand om lokets besättning och förde dem och Konduktören till post & kassavagnen. Jag och två man gick ombord på vagnarna och körde ut resenärerna.

En liten rund man protesterade högljut, han hade ett kraftigt ärr i pannan.

Hjärtat stannade i bröstet på mig. Han var inte död! Det var spelarnas kassör!

Vi plockade av dom pengar och värdesaker. Då hörde vi en kraftig smäll. Hay hade sprängt dörren till postvagnen.

Kassören var illa åtgången men inte död. Han öppnade kassaskåpet när Hay satte en revolver pipa i nacken på honom.

Samlade upp allt bytte , satt upp på våra hästar och red där ifrån.

Vi delade pengarna på en liten vägkrog, det blev  en slant per man, men det mesta gick ju  till Tim Hay som skaffat hästar och planlagt allt. Det var en hel del osämja över detta, men jag teg och tog min del.

Vart ska du ta vägen? Frågade Tim Hay.

Skulle vilja se någon av de stora städerna, New Orleans t.ex. Sa jag.

Oh. då tar pengarna slut snart, du kan få tag på mig i Dallas. Texas. Sa han. Du är välkommen tillbaka att jobba med mig.

Hade fått en läxa, jag var ingen mördare, tjuv och rånare, var jag. Men det var slut på det nu.

Åkte inte söder ut. Tog tåget norr och väster ut. Köpte en häst och drog upp till Montana.

Spenderade inte mina pengar, klädde mig enkelt. Nu fick det vara slut på rån, krig och våld.

Kom till ett litet samhälle som hete "Long Strem". Folket där trodde att järnvägen skulle komma förbi där, det fanns mängder med ledig mark runt omkring. Jag red omkring och letade efter ett ställe att slå mig ner på. Vill ha en fårfarm som mina föräldrar hade haft.

Bete till får fanns det hur mycket som helst, men vatten var det sämre med.

Några timmars färd med häst från samhället hittade jag ett perfekt ställe bakom några låga kullar. Här gick en liten bäck, med klart vatten, den kom från kullarna, för att så småningom mynna ut och försvinna i marken. Men när man såg sträckningen på den så gick den igenom en mycket svag sänka, en sättning i marken.

Det slog mig med en gång att om man dämde upp bäcken så skulle du få en naturlig liten damm här. Bäcken torkade säkert upp på sommaren, men höst och vår då rann det nog vatten här, då kunde man fylla damen och ha vatten till fåren under den torra tiden.

Jag red in till lantmäterikontoret och begärde att få en licens på ett "Home
Stead" på området.

Lantmätaren var en ung man, men ett listigt och slugt drag i ansiktet.

Han hörde på min röst att jag nog var ifrån Södern, för han frågade.

Du vet att soldater från Sydsidan inte får licenser? Vad heter du?

Då flög det genom mitt huvud, att jag fanns ju antecknad över dom som hade kapitulerat.

Hemma hade det funnits en farmare som inte ville att staten skulle bryta sig ur unionen,han hete Joe Jackson. Kallades J.J. Han hade flyttat till Chicago och blivit slaktare innan kriget bröt ut.

Jag tog hans namn och sa att jag hade jobbat i slakterierna i Chicago för att slippa kriget.

Då är det inga problem Mr. Jackson. Sa han. Tog fram landkartan och ritade in mitt område.

Hade det inte varit bra att äga lite mer mark där ute sa han. med underfundig röst.

Det tog lite kring snack så kom det fram att han kunde registrera två licenser gränsande till mitt område på två stadsbor i staden. Om jag gav dom 50 dollar var och honom 50 dollar så kunde han ordna så det blev ett köpebrev på den marken till mig. Men jag fick ju betala dom 10 dollar som stämpelavgiften var för varje licens.

Du blir helt laglig ägare till marken! Skrattade han.

Så för mindre än 200 dollar fick jag ett stort stycke land, men en av stadsborna som "sålde" sin mark sa när han hade sina 50 dollar i handen.

Skyll inte på oss om fåren törstar ihjäl.

Jag skaffade virke och verktyg, en vagn och två mulor. Gav mig av till min blivande farm.

Skulle placerade mitt hus en bit från damen i lä av de låga kullar. Men satte först igång med att dämma upp för att få en damm, först när jag hade vatten kunde jag ju ta ut får hit.

Under den sommaren steg vattnet inte mycket i dammen, bäcken var nästan torr. Men jag hade ju jobb med att bygga en stuga och stall, en inhägnad för djuren och en lada.

Sedan kom hösten, dammen fyllde sig mycket  fort
trots att det inte regnad särskilt mycket, fick bygga på dämmet, men lät lite
rinna över, jag hade nu en stor grund damm. Nu fick det visa sig hur det blev
över vintern.

Det var vatten i dammen hela vintern, provade att hugga upp vakar i isen vid
strandkanten , det måste ju finas om fåren skulle få vatten.

Så kom våren med lite regn men damen blev fylld till bräden, jag åkte in till samhället och köpte mina första får.

Hur ska dom få vatten? Sa boskaps Handlaren.

Det löser sig nog. Sa jag.

Min gård kom igång riktigt bra, jag köpte några fler tackor till nästa vår och sålde några lam.

Sedan fick jag besök, av några stadsbor som inte förstod hur jag fick vatten till djuren.

När dom såg dammen gapade dom av förvåning, nu var jag glad att hela den lilla bäcken låg på mitt eget köpta område. Men det var ju ingen stor förtjänst jag gjorde på min farm, och nu var ju mina pengar i det närmsta slut. Ville köpa några tackor till. Fick ett litet boskaps lån, nu när banken visste att jag hade vatten.

Jag trivdes men var lite ensam, först var det skönt, minnena från kriget och tiden efter åt började blekna bort. Inte blev jag rik, men nu hade jag ett hem. I fem år drev jag min farm ensam.

En vinter dag det femte året höll jag på att hugga upp vakar i isen så fåren kom åt att dricka när jag såg en oxkärra kom.

Satt upp på min häst och red fram till kärran.

Den drogs av två mycket magra oxar och en pojke på 10 -12 år gick bred vid, han hade en  karbin i handen.

Om du gör henne illa så skjuter jag dig! Sa han.

Vill dig inget ont vad gör du ensam här ute prärien? Frågade jag. Satt av och gick fram till kärran.

När jag lyfte på tältduken så såg jag att där satt en ung kvinna bara en stor flicka, helt apatisk tittade hon på mig. Han hade svept in henne i alla filtar dom hade.

När vi hade begravt mor och far, så började hon gråta och sa hela tiden." Vad ska det bli av oss, jag vet inte vad jag ska göra". Sa pojken, hon är min stora
syster. Sedan blev hon helt apatisk. Jag spände för oxarna vi kunde ju inte
vara kvar där ute på prärien måste ju till ett samhälle. Det var något med den
pojken, "jag ger aldrig upp - anda".

Vi tog oss till min stuga, selade av oxarna gav dem lite hö och vatten, samt ställde in dem i stallet.

När dom fått lite mat och varmt kaffe började kvinnan åter få sitt sinne. Det var det vanliga ödet som drabbat dem, med sin far och mor hade dom dragit väster ut för att skaffa sig en ny start. Men de vuxna hade blivit sjuka på vägen över Prärien och avlidit bägge två.

Carl och Mary hette dom två. hon var 17 år han 12. Jag var på mitt 26 år då det hände.

Ni får stanna här hos mig ett tag tills vi vet hur vi ska få er till era släktingar.
Sa jag.

Vi har inga släktingar . Sa pojken. Mor och far var de ända vuxna vi hade.

Dom repade sig fort nu när dom var under tak och fick mat. Pojken hjälpte bra till på gården. Den unga kvinnan tog på sig hushålls arbetet, det var bra mycket renare i stugan nu, samt mina kläder blev tvättade oftare. Jag åt bra mycket bättre mat, trots att det var samma råvaror som när jag gjorde maten. Trivdes bra med dem. Dom var ganska glad båda två. Mary sjöng ofta när hon stod i köket.

Våren kom och sedan sommaren, jag trivdes med dem och dom ville tydligen inte flytta. Det var skönt att inte vara ensam längre.

Upptäckte att pojken hade väldigt dåliga läs och skrivkunskaper, Mary hade bra mycket bättre.

En morgon sa jag till dem.

Carl, kyrka i samhället har skola två dagar i veckan, du ska gå i den.

Tidigt på morgonen så körde vi in honom och hämtade honom på kvällen. Det gick ett par timmar varje skoldag, men han hittade en lösning själv.

En dag sa han.

Ni behöver inte hämta mig i kväll utan om ni kommer och hämtar mig i morgonkväll räcker det.

Var ska du vara över natten? Frågade Mary hans syster oroligt.

Mr Samson, mannen som har hyrstallet, han ger hästarna foder och vatten varje kväll, sedan sover han över på höloftet som vakt eller om någon kommer och ska ha sin häst. Jag byter av honom en natt i veckan, så han kan få sova hos sin fru och familjen. Jag får ett mål mat och 5 cent för varje natt.

Jag sa inget, det var Carl i ett nötskal, alltid göra rätt för sig, aldrig vara rädd
för arbete.

Vi köpte ett kaffe som hette "Arbuckle" det låg en pepparmyntstång i toppen på paketet, den brukade Carl få, det var ju den enda karamell vi hade råd att
köpa, den var ju grattis.

En dag när jag skulle hämta hem honom, satt han på bänken utanför affären tillsammans med dottern till affärsinnehaverskan, dom höll på med läxorna. Sue - Ellen hjälpte tydligen Carl. Hon satt och sög på en pepparmyntstång medan hon hjälpte och rättade honom.

När vi åkte hem frågade jag Carl.

Får du hjälp av Sue - Ellen?

Ja, jag är ju äldre än henne men sämst i klassen på att stava, vi ska lämna in vår uppsats nästa skoldag, vill inte vara sämst jämt, så hon fick min pepparmyntstång mot att hon hjälpte mig. Hon är duktig Sue - Ellen. Sa Carl.

Vad skrev du om? Frågade jag.

Oh. Hur roligt jag tycker det är att få rida ut med dig och sköta fåren på morgonen och att jag tycker om arbetet på farmen. Samt hur bra jag och Mary har hos dig. Svarade han.

Det var inte länge efter det som Mary fyllde 19 år, vi firade hennes födelsedag, hon hade gjort en kaka och vi åt lite extra gott den kvällen. Jag hade köpte en schal i flera färger till henne.

När Carl var i skolan nästa gång kom hon ut till mig där jag satt på min bänk utan för vår stuga och lagade ett betsel.

Hon hade två muggar med kaffe i handen. Gav mig den ena och satte sig hos mig.

Varför har du inte skaffat dig en fru? Frågade hon.

Vem vill ha en fattig fårfarmare? frågade jag.

Oh, jag skulle gärna vilja ha en, om han bara frågade mig! Sa Mary.

Skulle du vilja gifta dig med mig? Frågade jag, det bar kom ur mig.

Ja, mycket  gärna, du är en god och bra man! Sa hon och log mot mig.

En känsla av lycka gick igenom mig.  Det var som om allt hemskt från krig och våld bleknade bort.

Vill väldigt gärna ha dig till fru. Har tyckt att det är så bra här på farmen sedan du och Carl kom, precis som jag fått min familj och hem tillbaka, är inte ensam längre. Svarade jag skrattande.

Vi vigde oss i "Long Strems" ena Kyrka det fanns två församlingar med var sin
Kyrka. Den Metodiska hade ju skolan så där fick det bli. Den Presbyterianska var nog för finare folk än oss.

Vi åt en bröllopsmiddag hos Pastorn, det var inte många gäster, jag kände ju inte så många.

När vi satt vid kaffet, ville Pastorn fru ha Carls hjälp att bära in lite ved till spisen.

Hon viste ju inte vad Carl hette så hon sa.

Du "Jacksons pojke", kan du inte bära in lite ved åt mig.

När vi åkte hem i vår kärra sa Carl.

Nu heter ni ju Jackson båda två, ni är ju en familj. Det är bara jag som har annat namn.

Men du är ju "Jacksons pojke" så om du vill får du heta Jackson du också och ingå i vår familj. Sa jag.

Tack. Sa Carl, efter det kallade han sig aldrig något annat än Carl Jackson.

Det kom en nybyggare av tyskt ursprung ut till vår farm, hans hustru hade en slagruta med sig.

Vi har letat vatten norr om din farm, min fru är alldeles säker på att hon har hittat vatten där, jag ska ta ut en licens på ett "home stead" där, hoppas du inte misstycker. Sa han.

Hans fru hade börjat gå med slagrutan på vår gårds plan. Plötsligt sa hon.

Här ska du gräva en brunn! Det är inte mycket vatten, men det finns där.

Jag var ganska skeptisk, till folk som gick med slagruta. Men Carl märkte ut platsen.

Carl ville att vi skulle gräva, för att se om vi fick vatten. Vi grävde lite då och då, när vi kom ner på tre meter, gav vi upp. Sanden var bara lite fuktig inget
vatten att tala om.

En dag ropade Mary på oss. Hon stod vid hålet.

Titta det är fullt med vatten!

Ja, det hade
faktiskt samlats vatten i brunnen. Vi hade en gårdsbrunn. Carl plockad sten och murade ett brunskar kring hålet. Jag gjorde ett lock som vi lade på. Nu slapp vi gå ner till damen för att få vatten till vårt hushåll. Men under torktider
hade vi inte mycket vatten i vår brunn, det hände att den var torr och vi fick
gå ner till damen efter vatten.

Tre månader senare körde vår nye granne "Tysken" in på vår gård med sin fru.

Jag har grävt minst tio meter ner i brunnen och inte en droppe vatten! Nu ger jag upp. Sa han.  Bertha brukar aldrig misslyckas, ni fick ju vatten!

Vill du köpa mitt område, du får det billigt! Fortsatte han.

Du vet att jag inte har några pengar, har lån på boskapen hos banken. Svarade jag.

Mary kom ut ur vår stuga och gav mig en liten brosch , en smal guldranka med blad och tre små röda stenar på.

Du kanske får några dollar för den här? Sa hon.

Men det är ju det enda du har kvar efter din mor? Sa jag.

Vem vet, en dag kanske vi hittar vatten där! Sa hon.

Så blev dom "Norra betesmarkerna" mina för en liten guldbrosch med tre små röda stenar.

Det var otroligt gott bete där upp, vi drev ibland upp fåren ditt, men sen sprang dom nästan av sig det dom lagt på sig tillbaka efter vatten. Om man inte hade vatten däruppe så fungerade det inte.

De var en hel del strider om betesmark och vatten i detta området.

Fick besök av en man som ville köpa min fårfarm, han representerade ett stort syndikat. Det var ju damen dom ville åt. Runt min farm fanns ju stora bra betesmarker men inget vatten.

Hardin hette han. Först bjöd han mig pengar, en strunt summa. När jag avböjde hotade han mig, med att som han sa "alla små boskaps tjuvar" skulle man driv i väg eller hänga.

Hittar du några kor här bland fåren? Sa jag

Vi kommer tillbaka sa han.

Red in till domstolen i Long Stream och talade med Domare Andersson.

Du ska inte vika dig! Din mark är din. Köpebrev och licenser är registrerade och fullt lagliga.

Jag tog Carl ut på baksidan av huset och lärde honom att handskas med vapen. Han kunde skjuta redan innan, så det blev mer att gå igenom de olika vapen vi hade i huset.

Gjorde ett par grunda skyttevärn ute på gårds planen, där skulle dom aldrig vänta sig att vi skulle ta plats och invänta dem.

Vi delade upp natten i vaktpass så att alltid en av oss var vaken.

En natt kom dom!

Minna hundar satte igång att tjuta när dom var på långt håll.

Carl väckte mig, vi beväpnade oss och kröp ut ur stugan, tog plats i värnen.

När dom var på hundra meter så tände dom facklor, tanken var nog att rida fram och sätta eld på husen. De var sex man, vi såg att dom hade vita huvor över huvudet för att inte bli igenkända.

Dom satte fulle fart och skött i luften dom ville nog ha ut oss hur huset. Bränna ner gården och skrämma oss ordentligt.

När dom var på ett tjugotal meters håll öppnade vi eld och skött ner de tre första ryttarna.

Dom övriga vände i panik, dom hade inte väntat sig något motstånd. Slängde facklorna ifrån sig och red bort.

Skjut inte på de flyende! Skrek jag till Carl. Han slutade skjuta omedelbart.

Nästa morgon tog vi in de döda till Domare Andersson, han frikände mig. Sedan fick jag vara i fred för boskaps folket.

Vi tre hade ett antal fina år tillsammans, Carl var ju en ung man med krafter och jag hade fortfarande styrka kvar, det gick bra för oss.

När Carl nåde tjugo års ålder började han tjänstgöra som U.S Marshal, Det blev mer jobb för mig hemma på farmen, men kände att pojken måste få göra som han ville.

Dresserade en riktig häst till honom, en som var uthållig och inte var skott rädd. Men trots att han kom hem ofta så saknade jag honom i arbetet på farmen.

De gick några år.

Började få ont i sidan där kulan satt, dom fem åren under kriget hade satt sin spår, jag började tackla av.

Doktorn säger att jag nog inte har lång tid kvar, pratade med Mary om det.

Du får väl sälja farmen och skaffa dig något arbete i stan. Sa jag.

Att Carl ska hålla på med det där polisarbetet, tänk vad han skulle kunna göra mycket åt farmen. Det är ju synd på allt arbete vi lagt ner här. Sa hon och fortsatte. Du ska inte oroa dig för mig, dom har frågat mig i kyrkan om jag inte vill bli lärarinna i skolan.

Carl kom hem och hade varit med i en revolverstrid. Han var nog lite skakad. Jag erbjöd honom att ta över farmen. Men han ville inte först. Men han tog min kvällstur på häst runt farmen för att se att allt var ok. Såg på honom att han funderade nog över erbjudandet.

Så ni kan tänka att jag blev glad när han kom hem i dag och sa att Sue - Ellen, hade övertalat honom ,gick med på att gifta sig med honom om han tog över farmen men inte om han fortsatte som polis. Hon hade sagt att hon ville inte gå och oroa sig för att få hem sin man i en kista.

Han frågade mig om erbjudandet stod kvar!

Det är klart det gör! Sa jag.

Nu kan jag gå bort med frid i mitt hjärta, ska be Mary och Carl att dom begraver mig så jag kan se vår farm. Där borta på kullarna.

Gittan
2013-01-10, 10:09
#1

Å vad jag väntat på detta!

Var glad och må bättre! De vilda djurens värld
JanGBG
2013-01-10, 10:41
#2

Då får jag väl säga tack. Hoppas du blev nöjd.

Gittan
2013-01-10, 11:39
#3

Jättebra och jag är jättegladKyss

Var glad och må bättre! De vilda djurens värld
Leffe
2013-01-11, 18:43
#4

Vad sorgset det blev på slutet, men en bra berättelse.

Livet är en utmaning   Bilder från Skansen    Bussbilder  Bildblandning
JanGBG
2013-01-11, 18:47
#5

Men det kom ju en ny yngre fårfarmare med fru! Hans verk levde ju kvar och dom fick ju "vatten"  till dom "Norra betesmarkerna!

Kommer du ihåg det från "Fårfarmaren" ?

Leffe
2013-01-11, 20:35
#6

Jodå, men det är så vemodigt. Det är ju så det fungerar.

Livet är en utmaning   Bilder från Skansen    Bussbilder  Bildblandning
Gittan
2013-01-12, 09:59
#7

Vi kan kanske vänta oss en fortsättning hur det går för Jacksons pojke och fårfarmen.

Var glad och må bättre! De vilda djurens värld
Kjelle
2013-01-12, 11:27
#8

Jag kan verkligen applådera novellen.

JanGBG
2013-01-12, 16:10
#9

Gittan!

Du har ju fortsättningen i "Fårfarmaren" och Fårfarmarens Hustru" samt om "Jacksons pojke" i "Lagens Män" och "U.S Marshalls".

Har du glömt de historierna?

Tycker nog att nu får jag bytta "story" nu detta var för att sluta cirkeln.

gromar1942
2013-01-25, 21:22
#10

Tycker alla de här "egengjorda" berättelserna är toppenGlad

Aktion, historik, fantasi. Ja allt finns på Vilda Västern iFokus
JanGBG
2013-01-25, 22:45
#11

Tack, det glädjer mig. Men kan du inte försöka göra en själv? EvaG gjorde ju några det var roligt att läsa. Gav faktiskt inspiration.

Gittan du som kan hästar, kan du inte göra en om inridare?

UllaE
2013-03-10, 21:52
#12

Nu har jag läst alla avsnitten och tycker de är bra.

Damtennis är bäst
JanGBG
2013-03-11, 18:41
#13

#12  Det tackar jag för, det är ju när man får kommentarer som man får lust att skriva mer.

GIKmio
2013-03-14, 20:44
#14

Mycket bra skrivet. Vi ska givetvis kommentera nu när du gjort ett bra arbete med novellen.

Sajtvärd på Nostalgi i Fokus. Medarbetare på Sport i fokus, Öl i fokus och Värmland i fokus..
Leffe
2013-03-18, 13:59
#15

Tänk om alla som gillar western fick utlopp för sin fantasi

Livet är en utmaning   Bilder från Skansen    Bussbilder  Bildblandning
Kjelle
2013-03-18, 14:52
#16

Jag skulle inte kunna skriva något.

JanGBG
2013-03-18, 20:53
#17

😃 Det går lättare än vad man tror!

OM LUSTE FINNS! i bland blir det skrivkramp.

Det svåra är att finna en bra grund story!

Just nu har jag bara SCI- ider, men hoppas på en västern ide ska komma snart. Det är roligt att skriva väster

byggarn30
2013-04-11, 20:08
#18

Man lever sig in och ser det framför sig Jan. Jättebra skrivet.

Vad är SCI?

JanGBG
2013-04-11, 20:47
#19

Science Fiction.

Berättelser om framtiden.

Är ju en tekniknörd så det blir mycket rymdskepp och annat.

GIKmio
2013-04-11, 21:51
#20

Jag är också intresserad av Sci-fi berättelser. Läste Blixt Gordon när jag var barn.

Sajtvärd på Nostalgi i Fokus. Medarbetare på Sport i fokus, Öl i fokus och Värmland i fokus..
JanGBG
2015-02-11, 19:16
#21

Hittade den här, som jag gjorde för längesen! Fick lust att göra en västen till, bara jag hade en god ide.

Leffe
2015-02-11, 19:21
#22

Synd att inte EvaG är här och sporrar oss

Livet är en utmaning   Bilder från Skansen    Bussbilder  Bildblandning
JanGBG
2015-02-16, 15:57
#23

Någon som vet hur det är med henne? Det var ju hon som fick mig att börja!

Leffe
2015-02-16, 17:04
#24

Hon hälsade på i november. Är gift och flyttat till någon utanför Vancouver. Hon såg lycklig ut.

Livet är en utmaning   Bilder från Skansen    Bussbilder  Bildblandning
JanGBG
2015-02-16, 18:44
#25

Vad roligt ! Det är hon värd att vara lycklig. Även om vi förlorade henne här i Svedala.

Leffe
2015-02-16, 18:51
#26

Håller helt med dig

Livet är en utmaning   Bilder från Skansen    Bussbilder  Bildblandning
Gittan
2015-02-23, 12:05
#27

Toppen att hon mår bra.

Var glad och må bättre! De vilda djurens värld
Upp till toppen