# Fårfarmaren Kap 2 Author: JanGBG **KAPITEL 2** Vintern började ge sig, Maria och hennes barn var kvar hos oss, Maria började återfå kraft men det var något fel på hennes barn som ofta hostade och hade feber. När vi pratade med Maria om barnet, berättade hon att  Indianerna hade lånat ut henne till två  vita män som gömde sig  i indianreservatet undan något brott dom begått. Hennes barn hade börjat gråta, då lade dom ut det i snön utanför sin koja för att slippa höra det medan dom höll på att förgripa sig på Maria. efter det hade barnet, en liten flicka inte varit riktigt frisk. En dag red två män in på vår gårdsplan, det var vårt samhälles Bankdirektör Jamesson och den störste boskapsuppköparen John Steven. Hur är läget Jackson ? Frågade Jamesson. Kunde vara mycket sämre svarade jag, alla avelsdjur har klarat sig men många av de övriga har svultit ihjäl, fast det kunde varit värre. Hmm, du har ett boskapslån hos banken, som läget är nu så kommer jag att säga upp det omedelbart. Mr Steven tar dina avelsdjur, så är du kvitt lånet. Stopp, sa jag. Betalningsterminen är inte slut fören om 28 dagar och du vet att jag har innestående medel på banken så det räcker till nästa avbetalning. Men sedan då ? svarade han. Banken måste se om sina affärer. Det är ju knappt tusen dollar kvar på det lånet, minna djur är värde mer än så! Jag kan lagen, jag har mina 28 dagar på mig att betala, om du tar dem innan, så är det boskaps stöld. Ett lån kan bara sägas upp när betalningsterminen är slut  och faller till betalning. Om du tror att du kan få mer för dina djur hos någon annan så misstar du dig, sa John Steven. Ok, Om du vill dra ut på pinan så har du dina 28 dagar, jag kan också lagen, så dina innestående medel är frysta på grund av att vi inte tror du kan betala lånet. sa Jamesson med ett hånleende. När dom red därifrån, vände jag mig till Maria. Kommer du ihåg var hyddan som dom där två vita männen som förgrep sig på dig ligger? frågade jag. Hon nickade, såg väldigt rädd ut. Alldeles innan den stora böjen på Snake River uppe i indian reservatet. svarade hon. Den är väl gömd i en liten träddunge, men en stor gran sticker upp mitt i dungen. Vet man bara det så hittar man den. Dom är väldigt farliga och onda trots att dom är unga nästan bara stora pojkar. På kvällen gjorde jag i ordning min utrustning och vapen som jag hade som Deputy Federal Marshal. På morgonen nästa dag red jag in och träffade Domare Andersson i den Federala domstolen. Vill du ha ditt gamla jobb tillbaka? sa han. Nej, men jag tror att jag kan föra in männen som döda ranchägare familjerna Swansson och Tonbridge. svarade jag. Det hade för fyra månader sedan skett två fruktansvärda illdåd i distriktet, två anställda unga män hade dödat och våldfört sig på sin arbetsgivare Swanssons familj och på väg därifrån hade dom upprepat illdådet på en annan ranch familj Tonbridge. Sedan var det som om jorden hade slukat dem, ingen hade sett eller hört om dem. Domstolen hade satt en belöning på totalt 900 dollar på deras huvud. Du behöver dom 900 dollarna till ditt förfallna lån? sa Domare Andersson. Jag ska ge dig en efterlysning och ett papper på att du har domstolens uppdrag att infånga dem, Döda eller levande. Men det är ett undantag, jag vill inte se dig som prisjägare. Men du är välkommen tillbaka i tjänst som Deputy när du vill. Jag gör det bara för att det var sådan illdåd att dom måste straffas. Jag red därifrån så fort jag kunde, ville inte träffa  någon som skulle börja fundera på vad jag skulle göra tungt beväpnad och utrustad. Vad  Marie hade berättat så förstod jag vad dom gömde sig. Det tog mig sju dagar att hitta deras hydda. Det var en jordhydda som hade en buffelhud över öppningen som dörr. Väntade tills natten var på väg att bli gryning. Jag tände en rökfackla, med pipan på geväret förde jag undan buffelhuden så mycket att jag kunde kasta in facklan. Lade an med geväret mot öppningen och väntade. En smäll från facklan när den tog eld, följd av ett skrik och någon som ropade högt. Det brinner, vi måste ut. Dörrskinnet  slängdes undan och en man i bara underkläder med en revolver i handen kom utrusande. Han skött ett skott, men missade grov. Jag pumpade in ett par skott i honom han föll till marken, men efter honom kom hans kumpan utrusande med eld i håret och kläderna, med ett hagel gevär i händerna. Han fick samma behandling och låg sedan stilla på marken. När solen gick upp hämtade jag deras hästar, band fast de döda mördarna över sadlarna. efter att ha förvissa mig om att det inte brann mer i deras hydda, började jag färden hem. Red upp framför Domstolen som också inhyste den Federale Marshalens kontor. Federal Marshal Joe Davies kom tillsammans med min svärfar och gamle partner Steve Henriks ut från kontoret. Dom tog en blick på de två döda och sedan sa Joe Davies. Jo, nog är det mördarna som hade ihjäl familjerna Swanssons och Tonbridge, vi har letat över allt, och så kommer du in med dem efter knappt en veckas jakt? Ta dom till begravningsentreprenören. Carl har en underlig förmåga att få upp spår, det har han alltid haft ! sa min Svärfar. Jag bara teg, ville inte säga att hade inte Maria råkat illa ut med slöddret så hade jag aldrig fått tips om var dom var. Efter att lämnat dem på begravningsbyrån, red jag till hyrstallet, fick sålt deras hästar och sadlar för lite mer än hundra dollar, med prispengarna hade jag nu till lånet. När jag hade fått en check till banken på 900 dollar av Domaren, gick jag till Bankdirektör Jamesson för att göra upp mitt lån. Han grinade illa då han såg checken och resten av pengarna, det blev inte den vinst affär på det lånet som han hade planerat. Jag har en del pengar innestående här , jag vill ha ut dem och avsluta alla affärer med dig, sa jag. Han teg och gav mig skuldbrevet och resten av pengarna, det var inte mer än 82 dollar. När jag kom ut från banken stod Mr Tonbridge, den enda medlemmen av familjen som illa skadad och sönderslagen hade klarat livet i överfallet och väntade på mig. Jag har sett dom döda som du kom in med, nog är det dom som dödade min familj, jag vill att du ska veta att jag har satt 300 dollar på deras huvud, dom pengarna är dina nu. Låt oss gå till Miss Rawlins på Nybyggarnas Sparkassan så ska du få ut dom, sa han. Sedan fortsatte han att säga. När olyckan drabbade oss och var jag  tvungen att sälja ranchen, för Jamesson krävde in var enda cent med god ränta som vi var skyldiga, så det som är kvar finns hos Miss Rawlins. Nybyggarnas Sparkassa hade sitt kontor i en före detta affär. På skyltfönstret stod det målat i stora guldbokstäver, " Settlers Saving Bank " samt under i mindre bokstäver " Manager and Owner   M.E. Rawlins". Det var inte mycket till bank,  bakom ett stort bord mitt i rummet satt Miss Rawlins  bakom henne stod en stor plåtkläd kassakista fastbultad i golvet, på ena sidan om dörren fanns en pulpet där kunderna kunde skriva sina blanketer och papper, det var allt. Miss Rawlins var en invalidiserad  kvinna i femtio års ålder, med ett förkrympt ben och hårt hjärta, men hade ett ryckte om sig att vara hederlig. Det var hit fattigt folk gick för att få små lån och ha sina pengar då hon ofta gav bra ränta, hon förmedlade ofta privat lån och mot avgift hjälpte folk med olika papper och brev. Jag lät öppna ett konto hos henne, av de 300 dollarna lät jag 200 stå kvar. Hon små log surt och sa. Jag hörde att Jamesson inte lyckades lägga beslag på dina djur?  Men tyvärr kan jag nog inte ordna ett nytt boskaps lån till dig än, möjligen om sommaren blir bra kan jag nog ordna ett lån till hösten för foder så du klara nästa vinter, sa hon. Tack, men jag ska försöka klara mig utan lån, svarade jag. Med resten av pengarna på fickan gick jag till min Svärmors affär. Jag är skyldig dig pengar för varor som vi har tagit på kredit i vintras, sa jag. Min Svärmor tittade på mig och sa. Ja, tyvärr är du skyldig 127 dollar, men du behöver inte betala allt än. Jag la dom 182 dollarna på disken och sa. Jo, nu har jag pengar så för en gång skull låt oss ha ett tillgodohavande hos dig inte bara skulder. Hon log med hela ansiktet. Du är en hederlig man Carl, fast du är skrämmande i bland, som när du kommer in i stan med döda banditer över hästsadlarna. Steve säger att du är livsfarlig om du blir trängd, sa hon och fortsatte. Såg du buren med höns i utanför affären? Sue-Ellen har alltid velat ha några hönor, ska du inte köpa dem  till henne? Det är åtta hönor och en tupp, du får dem för 20 dollar. Mary kan köra ut dem till er. OK, jag köper hönsen. Sue-Ellen har inte haft det lätt den sista tiden, hon kan behöva något trevligt, sa jag. Medan jag red i förväg så spände Mary, Sue-Ellens yngre syster för en lätt trilla för att komma efter med hönsen och lite andra förnödenheter som jag köpt. Carl du är tillbaka och du är inte skadad, vad har hänt, jag har varit så orolig, frågade Sue-Ellen, när jag satt av hästen hemma på gårdsplan. Var alldels tom invändigt av striden och allt kring pengar och lån som hade hänt, orkade inte berätta något så det blev bara. Jag har köpt en tupp och åtta hönor till dig, sa jag. Sue-Ellen tog tag i min jacka och skakade mig samtidigt som hon sa. Här rider du ut rustad med vapen som till krig, jag vet att vi har lån som är uppsagda och så säger du bara att du har köpt höns till mig när du äntligen kommer hem, vad är det med dig kar? Jag kan berätta, sa Mary som just körde in på gårdsplan. I morse red han in i stan med två sönderskjutna delvis brända lik hängande över sadlarna, Swanssons och Tonbridge mördare. För prispengarna har han betalt lån och skulder. Ni har 200 dollar hos Miss Rawlins och ett tillgodhavande på 32 dollar hos Mor. Sedan övertalade mamma honom om att köpa hönsen. Hon sände med lite hönsnät och en säck majs till hönsen. Jag har det här i vagnen. **Fortsättning och slutet följer om någon vecka** ## Comment 1 Author: Leffe Det blir bättre och bättre för varje gång. Man måste bara läsa färdigt. ## Comment 2 Author: EvaG Underbart Janne!