Jag var en lycklig 10-årig flicka, som levde med min mamma och pappa på en en liten farm. Det var hårt arbete för min mamma och pappa, men de hade alltid tid över för mig. Pappa var ofta ute på åkern och arbetade och mamma skötte huset. Hon var lika blond som jag och väldigt snäll och förstående.

En dag när pappa var och plöjde hörde vi hästar på avstånd. Mamma sa åt mig att springa och gömma mig i skogen vid sidan om huset. Jag gjorde som hon sa. Det var sju ryttare som kom. Mamma sprang mot huset, men innan hon hann in hade en av ryttarna fått tag i henne. Jag visste att pappa alltid hade ett gevär med sig. Mamma skrek och pappa tog geväret och började springa mot oss. Han stannade och sköt med geväret och en av ryttarna föll baklänges ned i sanden. Pappa tog sikte igen, men då tog en av ryttarna och använde mamma som sköld och satte pistolen mot hennes panna. Han ropade till pappa at släppa geväret. Mamma skrek gör inte det för de dödar oss i alla fall. Jag räknar till tre så han som höll fast mamma i ett skruvstäd. Pappa kastade ifrån sig geväret.

Då sköt alla ryttarna på honom och pappa föll ihop. Jag kände tårarna rinna nedför mina kinder, men jag vågade knappt andas. Sedan såg jag hur de slängde ner mamma slängde på marken och var och våldtog henne. När hon sedan låg hjälplös på marken sköt en av dem henne rakt i pannan. Trots att jag var chockad la jag deras utseende på minnet. De satte eld på vårt hus. Sedan red de därifrån. De struntade i sin döda kamrat, som pappa skjutit. Gråtande kunde jag konstatera att både mamma och pappa var döda.

Efter några timmar kom våra grannar som bodde en bra bit bort. De hade sett röken. De tog hand om mig och begravde mina föräldrar. Jag var nu föräldralös, men jag skulle hämnas dem. Det var ett löfte jag gav dem vid gravarna. Grannarna såg till att jag kom till staden och fick hjälp av sheriffen. Jag bodde sedan hos ett par i fem år sedan stack jag iväg.

Tillbaka till verkligheten. Kaffet kokar över lägerelden. Jag tar bort kannan och häller upp en kopp åt mig. Medan kaffet svalnar faller jag åter bort i mina tankar.

Som sagt jag stack under natten. På morgonen snodde jag en häst utanför saloonen och red därifrån. Jag hade bara hämnd i hjärnan, men hade ingen aning om hur jag skulle göra. Jag red och red tills jag märkte att hästen var trött och jag hungrig. Jag lät hästen gå och beta medan jag satt vid ett träd och grät för mig själv.

Jag måste ha somnat för det nästa jag minns är att solen gått ned och jag hölls fast av en man. Jag fick veta att det var hans häst jag stulit. Han kunde inte förstå att jag tog den och undrade varför jag så ung och flicka var alldeles ensam i ödemarken. Sedan förstod han att jag måste vara hungrig så han gjorde upp en eld och försvann. Jag hoppade högt när jag hörde ett skott. Sedan kom mannen tillbaka med en hare och han gjorde mat åt oss.

Efter maten berättade jag att mina föräldrar blivit mördade och jag skulle kräva hämnd. Han skakade på huvudet och frågade sedan hur jag tänkt det hela. Jag sa att jag skulle bara finna dem och skjuta dem en efter en. Han skakade åter på huvudet och frågade om jag var bra med pistol. Jag sa nej och att jag inte ens hade en revolver.

Han gick till hästen jag tagit och tog fram en revolver ur sadelväskan. Prova den här sa han och gav mig den. Gud vad tung den var. Skjut nu mot trädet därborta sa han. Jag siktade och sköt. Skottet missade trädet och jag föll baklänges av rekylen. Han skrattade och sa att jag hade mycket att lära mig. Vill du lära mig frågade jag. Han niokade och sa att revolvern var min nu och jag fick ett bälte med hölster också.

Det är den colten jag nu suttit här vid lägerelden och skött om. Nu är kaffet drickbart och jag dricker upp det. Sedan lägger jag mig ned med colten intill mig och vet att i morgon har jag fått min hämnd. Så somnar jag.

Fortsättning följer