Jag närmar mig Swallow Creek. Är nu i utkanten av den lilla staden. Tårarna kommer i ögonen när målet närmar sig. Jag ska få hämnd för min mor och far.
Rider till stans stall och inkvarterar hästen, som tidigare räddat mitt liv. Viskar till den att jag hoppas vi ses i morgon. Tar sadelväskor med vapen och går mot stans hotell. Bokar ett rum och gör mig hemmastad så gått det går. Frågar sedan hotellportiern om han visste vem Ray Anderson var. Det visste han. Jag bad honom då att meddela denne att jag ville utmana honom på duell i morgonbitti klockan sju. Han skulle fixa det åt mig.
Jag lade mig på sängen för att försöka sova, men det går inte så bra. Jag ligger mest och tänker på min barndom och mina föräldrar. Om hur hela tillvaron rasade när Ray Anderson och hans banditer kom till vår gård och mördade mina föräldrar, men först våldtog banditledaren min mor. Jag var gömd i skogskanten och såg allt. Jag bestämde mig för att jag på något sätt skulle hämnas.
Ja och nu ligger jag här på sängen med tårfyllda ögon och vet att jag har banditledaren inom räckhåll. Jag lyckas slumra till då och då. Jag dricker lungt morgonkaffe i matsalen och äter en smörgås. Klockan närmar sig sju och jag spänner på mig revolverbältet. Portiern försöker stoppa mig att gå ut, men inget kan stoppa mig nu. Jag är så nära målet. Kollar revolvern och går ut på gatan.
När jag kommit ut på mitten kommer Ray Anderson fram en bit bort. Han undrar vad jag vill. Jag talar om som det är. Vi drar båda två. Samtidigt hör jag något bakom mig. Det är nu jag alltså ska vara cool. Det bästa är att kasta sig åt sidan, men icke... Jag skjuter mot Ray samtidigt som han skjuter mot mig. Jag ser han falla baklänges samtidigt som jag kastas bakåt.
Hans skott har träffat mig under höger skuldra. Medan jag slungas bakåt blir jag träffad i ryggen av kumpanen bakom mig. Jag rasar hårt ned i gatudammet.
Med möda lyckas jag sätta mig upp. Min revolver ligger en bit bort på gatan. Skurken bakom kommer flinade fram där jag sitter och gungar och gör allt för att sitta upp. Han riktar sin revolver mot mig. Jag lyckas få fram min lilla derringer och får iväg de två skotten den är laddad med. Skurken stupar. Nu finns en bandit kvar. Det är nog han jag ser på hustaket och som riktar geväret mot mig.
Jag orkar knappt sitta. Känner hur blodet rinner från mina skottskador. Kan bara sitta och se hur han riktar geväret mot mig. Jag börjar gråta. Inte för att min sista stund verkar kommen. Utan för att en är kvar att hämnas på....och jag orkar knappt sitta. Vill bara lägga mig ner i gatsanden.
Det här var sjätte delen av "Jag ska hämnas". Vill du läsa detidigare delarna av min lilla historai så hittar du del 1 här, del 2 här, del tre här, del fyra här och femman här . Del sju med slutet kommer vid senare tillfälle.
Hon skulle vara Cool? Men hon gick i bakhållet? Hur fixar hon detta?
Derringer, var omtyckta vapen av många.
Dom är eftersökta vapen bland samlare, en vän till mig har ett sådant set. Det är verkligen vakert och snyggt.
Jaså Eva gillar Derringer! Ska se om jag kan få ihop en artikel (inom rimlig tid)
Vi får hoppas att dom hade små kalibrar eller dåligt fuktigt krut.
Sedan finns ju alltid "Författarens frihet" att finna lösningar på nästan omöjliga problem
Kommer det något slut?
Eller dog hon där på gatan?
Sådan kallas mental tortyr!
