Jag ser den sista som jag skulle ta kål på sikta med geväret mot mig från hustaket. Jag ser mynningsflamman och vet att kulan kommer att träffa mig där jag sitter försvarslös på gatan.

Det känns som bröstkorgen exploderar när kulan går in i mig. Jag faller hårt bakåt. Tittar mot hustaket och banditen är borta. Jag ligger i gruset och vet att det snart är slut. Jag gråter, inte för att det är slut utan för att den sista jag skulle ta lever.

Jag tänker på hur det var innan skurkarna kom till vår lilla gård. Jag lekte och hade kul, mamma skötte mig och hushållet medan pappa skötte jorden. Vi hade det underbart. Plötsligt tog allt detta slut när de sju banditerna kom. De sköt pappa, men han sköt en av dem innan, våldtog och sköt mamma. Jag var gömd.

Nu var hela livet förändrat. Jag hade bara hämnd i huvudet. Efter att fått vara hos ett par i fem år tog jag en häst och red iväg. Hästägaren fick tag på mig. Han hette Jeff Hogan och hade en liten ranch där han hade hästar. Nu fortsatte förändringen av mitt liv. Jeff lärde mig att skjuta och vara iskall i olika stressituationer. Han var helt underbar som mentor.

När jag tyckte mig vara fullärd började jag leta efter banditerna. Tre dödade jag, en med kniv och två med pistolen. Nu var det tre kvar bland annat han som våldtagit min mamma.

Jag fick tag på dem, men glömde helt bort att vara iskall som jag blivit lärd att vara. Jag hamnade i gatan skjuten både framifrån och bakifrån, men jag lyckades döda dem ändå. Den sista på hustaket hade jag ingen chans mot. För det första hade jag inte längre något vapen och för det andra kunde jag inte resa mig och ta skydd.

Så kulan från geväret träffade mig med förödande kraft och gick in i bröstkorgen.

Så nu ligger jag i dammet, som färgas mer och mer rött medan jag känner mig svagare och svagare. Benen känner jag inte alls av. De är helt borta.

Jag vill inte dö, inte ännu - en skurk är ju kvar!

Fortsättning kommer. Förra delen hittar du här