Brevet hade kommit två dagar tidigare, jag hade läste det flera gånger utan att bestämma mig för vad jag skulle göra. Gick tidigt den morgonen upp på den lilla ås som låg öster om min ranch, hade för flera år sedan försökt att plantera några träd där. Nu liknade dom mest stora spretiga buskar så vindpinande som dom var. Kate hade ofta gått upp på åsen och stått och titta ut över slätten det var väl därför som jag nu gick upp hit.

Innan jag hade hunnit tänk på vad jag skulle göra, såg jag ett dammoln där ute.

Någon var på väg till mig. Gick ner till huset och öppnade byrån som stod i vardags rummet och tog fram en revolver, Colt 1873 SAA 32-20 med Birdhead kolv och kort pipa. Hade en känsla av vilka som var på väg till mig, tog plats bakom det grova kraftiga bordet som stod på min veranda och väntade in mina besökare. Hade stuckit in bägge händerna under bröstlappen på mina arbetets byxor, men höll colten i högerhand, där den inte syntes.

En gigg och en ryttare kom in på gårdsplanen, i vagnen satt en man som allmänt gick under namnet "Advokaten" och vid tömmarna satt Sam Hudson som ägde hyrstallet i det närbelägna samhället, stadens "Sladdertant". Ryttaren var en ung man som arbetade på T-bar Ranch som beväpnad vakt , en usling och skrythals. Han kallade sig "Mr Goodnight". Advokaten gick ur vagnen och fram till mig.

Miss Jonsson ger dig ett sista bud, om du inte tar det så tar hon till andra medel, sa han.

Tacka henne och säg att jag inte vill sälja min ranch till henne, svarade jag.

GUBBJÄVEL, du ändrar dig nog när du får se en revolvermynning, sa Bill och började dra sin revolver.

Jag sparkade bordet rätt mot honom och vräkte mig ner på veranda golvet på vänster sida. Han var helt oförbered på att bordsskivan skulle komma farande mot honom och avlossade ett skott som tog i bordet. Jag hade fått fram högerhanden  med colten och skött flera skott mot honom. Dom tog i högerhöften och han stöp skriande i marken. Advokaten och Sam stod som förstenade och stirrade på oss.

Reste mig upp sparkade undan hans revolvern som låg på marken, gjorde en svepande gest med handen och sa.

Ta upp honom och kör in till Doktorn, berätta för Miss Jonsson vad som händer om man använder fel medel. Du Sam kom ihåg att när du berättar vad som har hänt, glöm inte vem som skött först,  det var han som ligger där!

När dom körde ut på väg mot samhället, såg jag revolver som låg på marken en stor 7 tums S&W .45 Schofield armé revolver. Tog upp den och ryste över vad den tunga kulan kunde ha gjort med mig om han inte hade blivit så överraskad av bordet, han var inte mycket till revolver man, bara en skrytsam ung man, med förstort  ego.

Nu upptäckte jag mina oxar som stod och bölade efter vatten. Jag öppnade grinden och släppte ut dem för att dom skulle komma åt vattnet. Det var just vattnet som var anledningen till allt bråk. Mellan åsen och mitt hus gick vattnet i dagen, en liten vattensamling ett tiotal centimeters djup, men av någon anledning torkade den aldrig. Här hade det alltid funnits vattnen hur torrt det än var på andra ställen på slätten. Dom stora Ranchägarna hade försökt köpa ut mig under många år, men när Jonsson dog och hans dotter tog över hade tonen skärpts, detta var första gången som våld togs till för att övertyga mig, jag hade väntat på det.

Brevet låg fortfarande i min ficka, men nu hade morgonens händelser bestämt mig. Det var min hustru som hade skrivit brevet. Hon skrev att när jag läste brevet så var hon säkert död . Hon bad mig förlåta henne för att hon hade övergivit mig och vår son för 15 år sedan. Hon skrev att det hade gått som hon förtjänat efter det att hon lämnat mig. Låg nu för döden av knivhugg i magen, då hon gått i mellan en kund och en av de flickor som arbetade för henne på det "hus" som hon drev i ett gruvsamhälle, kallat Gold Creek.

Jag kom så väl ihåg hur jag hade träffat henne. Hade ett självspelande piano i oxvagnen  som jag hade kört upp utan för en saloon och danspalats. När jag fått det avlastat och höll på att ge mig av, utbröt det ett bråk. Madammen som förestod huset höll på att köra iväg en ung gravid kvinna.

I det tillståndet du är så vill inga män ha dig, ge dig iväg sa hon.

Men jag har ingen stans att gå, sa den unga kvinnan. Hon så sig omkring.

Hjälp mig. sa hon och tittade på mig.

Trots gråten och hennes förtvivlade ansikte var hon oerhört vacker med sitt långa mörka hår och bruna ögon. Hjärtat styrd munnen innan förståndet hann reagera, jag sa.

Sätt dig i vagnen,  där finns filtar du kan ta om dig. Bakom oss slängde Madammen ut en tygväska och en hattask, jag tog upp sakerna och lade dem i vagnen.

När vi hade kommit utanför samhället stannade jag och började göra lite mat till oss. Medan vi åt berättade jag för henne att jag var på väg till ett "Homestead" som jag hade registrerat på mig, byggt en enkel stuga och skulle börja köra in vagns oxar för att sälja. Pianot var bara en sista leverans i ett långt liv som Oxdrivare och fraktare som jag hade tröttnat på.

Jag har inget annat än mat och tak över huvudet att erbjuda dig, men du kan ju stanna tills du vet vad du ska ta vägen, sa jag.

Jag följer med dig, sa hon. Vi var ett omaka par, kvinnan var knappt tjugo år och jag nästan dubbelt så gammal, stor och klumpig, hon späd och gracil trots den lilla kulan på magen.

Hon fann sig mer än väl tillrätta i min enkla stuga, när jag frågade henne sa hon.

Jag har växt upp på en sådan här enkel Ranch, som var fattigare än den här.

Innan hon skull ha sitt barn frågade jag henne om hon ville gifta sig med mig.

Hon tittade på mig. Ja, barnet kommer att behöva en far. sa hon.

När pojken kom så fick han mitt namn och jag stod som far till honom. Vi levde enkelt nästan fattigt men vi hade alltid mat och livets nödtorft, jag kunde lägga undan några dollar varje år.

När pojken var fem år var vi inne i det närbelägna samhället. På gatan stod ett oxdraget vagnståg . En man som jag kände sedan gammalt kom fram mot oss.

Nä, är det inte John Carson, det var precis rätt man att träffa, sa han. Han hade fått problem, vagnarna var för tunga och han behövde fler oxar. När vi hade gjort upp affären och det kom till betalning så tog han fram en svart låda med guld text på locket.

Nej, titta en bordsorgel sa Kate min fru. Hon fällde upp locket tog fram en liten mässingsvev som hon stack i ett hål i sidan på lådan. Hon visade pojken hur han skulle veva och började spela samtidigt som hon sjöng.

Den kostade mig fyra stora oxar, men det gladde min fru och pojken när dom spelade och sjöng, för första gången på alla år så skrattade hon och sjöng