Sergeant Lee och hans män har utgjort den enda patrull mellan Fargo och gränsen till Kanada som regeringen kunnat bidra med, och man har legat ute i veckor innan man en sen kväll kan rida in i det trygga Fort Bliss för att lämna rapport. Lee har sett fram emot ett uppfriskande bad och en rejäl sup men blir beordrad in till lägrets kommendant, Överste Newcastle så snart hans patrull nått fram till fortets port. Han dammar av sig och svär för sig själv men traskar raskt över till Överstens kontor.

- Sergeant Christopher Lee anmäler sig efter patrullering, sir!

Översten kikar upp från sina papper och ger ifrån sig en trött grymtning.

- Lediga, här Lee, ta en sup.

Lee sveper glaset och noterar att Översten ser mer fårad ut i ansiktet än när de sågs senast. Tydligen har livet varit tufft här i Fort Bliss också.

- Ni har väl hört talas om branden i förra veckan, Lee?

Det hade han inte.

- Nej, sir, vilken brand talar ni om, sir?

Översten reser sig och går fram till fönstret och tittar åt Fargohållet till, som dock ligger tre mil bort.

- Fargo, Lee. Stan brann så gott som ned till grunden när ni var därute och gjorde ert svep mot gränsen.

Lee kände hur hjärtat hoppade över ett slag. Fargo? Nedbrunnet till grunden? Vad tusan pågick här?

Översten vände sig om och stirrade på honom med ögon som inte riktigt fäste någonstans.

- Ni lade kanske märke till att det här fortet nästan är barskrapat på folk? Jag har varenda tillgänglig man därute och regeringen har beordrat oss och andra myndigheter i Dakota att gripa in resolut och hårt. Jag har en lista från presidenten som är längre än din arm på saker som måste göras, och helst igår. Bland annat så ska större delen av stan byggas upp med tegelhus och arkitekter och sånt folk svämmar in från halva landet. Ångbåtarna går i skytteltrafik med tegel, timmer och proviant. Det är en sjuhelvetes röra.

Lee förstod varför Översten sett fårad ut. Inte att undra på.

- Jag är beredd att rida ut inom två timmar igen med mina män, sir. Vart behövs vi bäst?

Översten tittade nu rakt på sin Sergeant.

- Ja, ni ska rida ut igen, och er order kommer från presidenten personligen. Ni ska lokalisera en lokal kvinna vid namn Dakota Jane och överlämna ett brev till henne, samt se till att ingenting ont sker med henne.

- Dakota Jane, sir? Jag förstår inte.

Översten pekar på en hög tidningar på bordet.

- Läs de där och du får bilden klar för dig. Om så mycket som ett hår kröks på hennes huvud så åker din karriär ned i latrinen fortare än kvickt, för skit rinner nedåt. Klart?

Plötsligt kände sig Lee mycket trött.

- Ja, sir.

- Gott, vi vet inte exakt var hon befinner sig men mitt tips är att ni börjar i Fargo. Sheriffen är en god vän till henne och jag kan bara anta att de har varit i kontakt med varandra sedan den här sörjan började. Utgå.

- Ja, sir.

Ovetandes om allt tumult kring hennes person så sitter Dakota Jane i sina föräldrars hem och för ett lågmält samtal med sin mor Anna i köket. Hennes far är inte hemma och Anna är djupt olycklig. Hon stickar nervöst på en tröja och har hundra frågor till sin, i hennes ögon, alltför vilda dotter.

- Hur kommer det sig att du hamnar i sådana här situationer, och vad ska din far säga när han hör talas om att tidningarna har börjat skriva hemskheter om dotra´sin? Och hur kan Buffalo Bill känna till det här? Vet hela landet om hur du har skämt ut oss? den där gamla buffelmördaren är ju ingen förebild för barnen här i trakten precis.

Jane stoppar in nya patroner i sitt bälte och försöker att muntra upp sin mor.

- Mamma, du vet att far har ett annat sätt att se på saker och ting och hade han inte varit upptagen i Fargo nu så hade vi kanske sett på saken lite annorlunda.

Anna hade, som de flesta mödrar, en förmåga att sila ut det hon själv ville höra, och fortsatte att mässa.

- Och vad hade de där stackars satarna gjort för att förtjäna att du hade ihjäl dem Elisabeth?

Hon var inte Jane i sin mors ögon, och helt säkert skulle hon aldrig bli Dakota Jane.

- De mördade en indian och våldtog en prästfru i hennes eget hem, räcker inte det mor?

Tystnaden sänkte sig som en våt filt över rummet.

- Hälsa far att jag blir borta ett tag, jag tänker jaga ifatt dem som anlade branden i Fargo, och när jag hittar dem kommer de att få betala för det.

- Men var inte branden i Fargo en olyckshändelse?

Dakota Jane reser sig från bordet och kramar om sin mor.

- Det är vad de säger, men Hans Ritter har en annan historia, och den kräver handling.

- Men kan du inte låta sheriffen och hans män ta hand om det, varför måste du utsätta dig för fara?

Hennes mor såg förtvivlad ut.

- Mor, Ritter och hans karlar har en nedbrunnen stad med allt vad det innebär att ta hand om. Jag måste göra det här. Adjö.

Jane behövde inte vända sig om för att veta om att hennes mor stod och tittade på henne när hon red ifrån gården. Annas ögon brände i ryggen på henne.

I Washington samlades Dakota Jane teamet lett av Buffalo Bill på ett rum i det nedgångna hotellet Preston. Bill önskar alla välkomna och går rakt på sak.

- Gentlemän, kan jag få en redovisning om hur den senaste veckan har varit? Vem vill börja?

Neville Jenkins reser på sig.

- Jag skulle vilja börja, för jag är stolt över att ha värvats till denna exklusiva klubb, och jag är extra stolt för att ha varit den förste i detta rum att få en artikel om Dakota Jane publicerad.

- Tack mr Jenkins, svarar Bill.

- Nåt nytt?

Jenkins kan inte låta bli att skina som en sol när han fortsätter.

- Den första artikeln plockades upp av 32 tidningar runt hela landet och jag har också hört ryktas om ett intresse i Kanada. Men min uppföljare, om ditt stöd för Dakota Jane, blev en sensation. 95% av alla tidningar i landet har redan kört historien. Sedan dess har intresset varit lavinartat.

Bill kunde inte låta bli att skrocka till.

- Ja jävlar. Vad gör vi åt intresset nu då? Mr Post, rapportera.

- Jag har förgäves jagat efter ett fotografi men jag har istället producerat ett antal teckningar som skickas ut med kurirpost över hela landet i detta nu.

- Gott. Mr Parkins, rapportera.

- Jag har skrivit ihop en, ska vi säga, något förstorad historia om hennes bakgrund. Hon har inte dödat en björn, utan fyra, och så vidare. Den sista med bara händerna då ett spädbarn var i fara. Vi fotograferar vittnen just nu och storyn kablas ut om några dagar.

Bill kunde inte låta bli att skratta.

- Fyra björnar? Ja, det där tar mig tillbaka. Mr Andrews, rapportera.

- Jag har sålt rättigheterna till en serie äventyrsberättelser som kommer att börja publiceras i ett stort antal tidningar inom någon vecka, och ditt bokförlag har köpt in rättigheterna att ge ut samlingsutgåvor med start i november. Vi talar om en bok i månaden i ett år till att börja med, med fyra historier i varje.

Bill vickar tillbaka stolen och känner sig riktigt nöjd med sig själv.

- Helvete, den här kvinnan håller på att bli lika känd som jag, och bäst av allt, alla vet att jag står bakom henne till 100%. Det går hem hos kvinnorna i det här landet gentlemän. Och det är kvinnorna som kommer att dra med sina män för att se min westernshow.

- Det här ser ut att vara en vinnare. Skål.

Dakota Jane hade inte mycket att gå efter men hon visste vart hon skulle börja. Mellan Fargo och den kanadensiska gränsen så fanns ett litet reservat med Siouxindianer som valt att leva i så stor avskildhet som möjligt. Hon var stolt att hennes far varit med om att kräva ut landområdet för dem och hon hade ofta spenderat tid i lägret under sin uppväxt och under postritterna över gränsen för sin fars och regeringens räkning. Nu ville hon höra sig för om vilka som rört sig i området för en var hon säker på, och det var att även om hennes vänner inte kunde ses av de som rörde sig i området, så kunde dessa ses av hennes vänner. Det satt djupt i dem och hon kunde inte klandra dem. Vita män hade krossat deras värld. Vid ankomsten till lägret blev hon varmt välkomnad av både män, kvinnor och barn och som alltid så hade hon en liten present med sig åt de senare. Den här gången fick de en bok med fotografier på kända indianhövdingar. Barnen tycktes överlyckliga och hon visste att hon tänkt rätt.

Den lokale hövdingen, Red Dust, välkomnade henne in i sitt lilla hus. Tält var på väg ut, även här. Det kändes lite tråkigt men hon ville inte kommentera det hon såg.

- Jag tackar Red Dust för hans vänskap, svarade hon.

En stund senare har hon förklarat sitt ärende för Red Dust och hans närmaste män. Denne tar till orda.

- Dakota Jane är vis och Red Dust känner smärta över det som har hänt de fredliga människorna som nu tappat sina hem i Fargo. Vi Siouxindianer vet vad det innebär och männen som har gjort detta är onda och förtjänar inte att vandra på vår jord med oss andra.

Jane vänder sig mot dem och undrar om de uppmärksammat något udda eller ovanligt den senaste tiden. Red Dust svarar utan att tveka.

- Vi har sett onda män som utnyttjat den ovanliga leden in i Kanada, vid Brentklyftan och Red Creek platån. Deras ledare sköt en pojke i huvudet för några dagar sedan under en dispyt och de lämnade honom till vargarna när de red mot bergen. Jag tror att de har ett läger vid gränsen, men vet inte säkert.

Jane insåg direkt att informationen var viktig.

- Exakt när hände det här?

- Det var två månar sedan.

Två dagar. Spåret var färskt.

- Red Dust, jag vill att den som observerade detta följer mig till platsen och pekar ut åt vilket håll dessa män red, för jag tänker se till att rättvisan når dem oavsett var de gömmer sig.

Red Dust såg på henne med stort gillande.

- Jag önskar att du var min dotter, men istället så är du som en syster till oss alla. Jag skickar några män med dig till platsen, men som du vet så kan vi inte göra något mer. Att bära vapen mot vita kan äventyra det liv som vi lever idag. Det är inte mycket men det är allt vi har.

Jane kände en sorg i hjärtat.

- Red Dust är en stor man. Jag önskar att ni alla fick uppleva ert gamla liv igen som herrar i ert eget land. Men utvecklingen och den vite mannens planer går inte att hindra.

Plötsligt så kände hon sig väldigt vit, och lite olustig till mods.

Red Dust klappade henne på axeln.

- Ni rider ut i gryningen. Nu röker vi en pipa. Jag vill höra allt om ditt möte med Buffalo Bill och Sitting Bull.

Dakota Jane visste inte vad han pratade om och glodde på dem med stora ögon. Så fick hon se tidningsklippet och hon blev alldeles röd i ansiktet.

DAKOTA JANE CHARMAR

BUFFALO BILL OCH SITTING BULL

För en gångs skull så tappade hon målföret och hon kunde för sitt liv inte förstå vad alla de här konstiga ryktena kom ifrån.

Det undrade Sergeant Lee också som inte trodde ett ord på det som stod i tidningarna. Om Buffalo Bill var med på ett hörn så betydde det att det mesta var rent påhitt, det var han säker på. Men ett brev från President Cleveland själv var inget man kunde ignorera och klara sig undan, han tänkte hitta igen den här ohängda damen och överlämna det, kosta vad det kosta vill. Och sen tänkte han klistra sig på henne som ett frimärke tills det att saker och ting normaliserats. Men han hade ett sjuhelvetes problem. Nu när han äntligen hittat igen sheriff Ritter efter två dagars sökande i den totala röran som kallades Fargo, så var denne inte särskilt samarbetsvillig. Det tog honom 45 minuter och ett mycket litet förtäckt hot innan han ens kunde utröna vart familjen Wollf bodde. Det tog honom ytterligare fem timmar att rida dit med sin avdelning men väl där så tog det bara fyra minuter att få reda på åt vilket håll Dakota Jane hade satt av. Hennes mor tyckte nämligen att det var en utmärkt idé att Sergeant Lee jagade ner de där skurkarna istället. Då skulle kanske Elisabeth ta sitt förstånd till fånga igen? Hon skyndade sig att sända en extra hälsning till sin skyddsängel Birgitta i saken. Sen kände hon sig lite bättre till mods då saken nu låg i Guds varma hand. Det kändes lugnande.

Sergeant Lee kände sig inte riktigt lika lugn, han hade nu en hård ritt mot gränsen att ta itu med och hans män var redan uttröttade efter veckor av arbete. Men det här var inga vanliga tider, de hade alla sett Fargo och det hade skakat om dem i grunden. Lee undrade hur Red Dust skulle uppskatta ett besök av kavalleriet? Senast de sågs hade det gått hett till, men det var för åratal sedan och före hans tid. Han kunde bara känna en viss tröst i att han inte varit med på den tiden. Det hade tydligen varit ett regelrätt helvete för dem här uppe på den tiden. Han vände sig till sin nummer två och svor för sig själv inombords när han hörde sig ställa den typiska rookiefrågan,

- Hur tycker ni att jag ska hantera Red Dust när vi kommer fram?

Svaret kom blixtsnabbt och med ett visst uns av sarkasm, tyckte Lee,

- Med dubbla silkesvantar, Sergeant, med dubbla silkesvantar.

Han borde inte ha ställt frågan. Nåväl, det var det här livet han hade drömt om. Livet ute på vidderna. Han hade för tusan drömt om det här. Plötsligt så brast han ut i ett hysteriskt gapskratt och männen bakom honom sneglade på varandra och hoppades innerligt att den här förbannade nybörjaren inte skulle få dem dödade allihop.

5 juli, Dakota Jane har nått fram till de trakter där avskummet Frank Lawson och hans män borde kunna finnas. Hon inser att hon inte kan rida utefter den vanligaste leden i händelse av att hon ska springa rakt på dem och i värsta fall även tas av daga i något lömskt bakhåll, så hon tar sig en halv dag extra och rider ut på kanten av platån och beger sig upp på ett krön och stiger av sin häst där för natten. Om någon befinner sig på platån så kommer hon att kunna se minst en lägereld, och det kommer att avslöja deras position lika säkert som en karta. Efter en liten stund kan hon se en öppen eld några kilometer bort.

- Där har vi ju våra små älsklingar, tänker hon rått.

- Nu är räkenskapens tid här, Lawson.

Ovetandes om faran som hotar bestämmer sig Killer Grant sig för att konfrontera sin boss, som han nu hoppats har lugnat ned sig lite sedan han satte en kula i pannan på Lille Buck nere vid Sioux Plains. Han har känt honom länge nog för att veta när det är läge att öppna munnen och när det är läge att inte göra det. Lille Buck hade inte haft den fördelen.

- Mr Lawson, jag undrar om jag kan få byta några ord med er?

Lawson ser upp från sin sittande position och nickar bifall. Han vet att Killer Grant är en bra karl att ha vid sin sida om det hettar till.

- Varför sticker vi inte över gränsen? Vad är det som säger att någon kavalleripatrull inte springer på oss här ute, då skulle det ta hus i helvete Lawson.

Denne ser sig omkring på ett utstuderat teatriskt sätt och svarar,

- Ser du till något kavalleri härute? Jag kan inte se någon lägereld så långt ögat kan nå, och den där förbannade Dakota Jane skulle väl knappast kunna hitta igen oss härute?

Killer Grant svarar lågmält, för att inte Lawson ska känna sin auktoritet hotad i de andras ögon. Igen, här behövdes lite psykologi.

- Kanske det, men det är ett faktum att vi är helt säkra bara en liten bit härifrån. Varför är det så förbannat viktigt att vara just på den amerikanska sidan av gränsen?

Lawson gav ifrån sig en djup suck.

- Det ska jag tala om för dig. Om killarna som kommer hit tror för ett ögonblick att vi har problem så kan det mycket väl innebära att det är de som begraver oss härute och inte några andra. Jag vill att de ska tro att allt är som vanligt. De måste ha hört talas om branden i Fargo så jag måste ta för givet att de är på sin vakt. Men det står mycket på spel här, om vi vinner deras förtroende så kommer vi att kunna leda all smuggling över gränsen i det här området i åratal framöver. Vi kommer att bli rika. Fattar du?

Killer Grant svarade inte, han vände bara om och gick ut i mörkret.

Lawson visste att förklaringen gått hem, och han var förbannat glad att Killer Grant strosade omkring därute. Det var den bästa livförsäkringen någon karl kunde ha härute.

Vid gryningen vaknar Lawson till med ett ryck då ett fruktansvärt skrik kommer ut ur morgondiset, helt nära lägret.

- Vad i helvete var det? Upp allihopa, greppa era vapen!

De stirrade som förhäxade in i dimman och Lawson såg sig omkring och räknade dem. En fattades.

- Vem saknas, vem i helvete är det som saknas?

Mannen intill honom svarade med klar nervositet i rösten,

- Det är Killer Grant, Lawson, det är Grant som saknas.

Plötsligt hör de ännu ett skrik ur dimman och den här gången får Lawson nog.

- Öppna eld, skjut för helvetes jävlar!

En barrage med kulor avlossas i en halv minut och sedan ryter han eld upphör. Tystnaden lägger sig som en våt filt över scenen. Efter fem minuters nervös väntan så har Lawson fått nog.

- Okej, vi rör oss på linje åt det håll som skriken kom ifrån, håll era vapen skjutklara!

Ljuset från morgonsolen blev starkare och sikten förbättrades gradvis och efter fem minuter snubblade de över en kropp.

- Helvete, det är Killer Grant, skriker en av hans män.

Lawson trodde inte sina ögon. Grant låg på rygg prydligt uppskuren. Hans stövlar och vapen var borta. Nu jävlar var det allvar. Någon därute var jävligt duktig på sånt här, men vem eller vilka? Lawson hade ett problem här, han hade gjort sig många fiender. Men härute? Nu?

Plötsligt skriker mannen intill honom till och då Lawson förskräckt ser sig om finner han mannen liggande på marken med en pil i hjärtat.

- Helvete! Det är indianer, ta skydd!

De kastar sig ner som en man och där blir de liggande i gott och väl 20 minuter innan dimman lyft så pass att man kan se att kusten är klar. Ingen av dem kan se någonting. Det är som om marken själv har svalt fienden.

Dakota Jane har redan hunnit förflytta sig nästan två kilometer och är utom deras synfält och via en lång sänka kan hon inom loppet av en timme ta sig tillbaka till sin häst Thunder bortom krönet. Väl där så sätter hon av och rider runt hela platån så att hon befinner sig på den andra sidan om hennes byte. De har inte flyttat på sig ännu men hon inser att om de gör det så blir det förmodligen i riktning mot gränsen.

Hon får rätt. Lawson har insett att goda råd är dyra och att gränsen kanske är en ganska så bra idé ändå. Hans män sitter upp och rider i sakta mak och på sin vakt mot Kanada, och de känner sig illa till mods. Att någon lyckats ta ner Killer Grant på det där viset har skakat om dem i grunden. Ingen av dem skulle någonsin ha gett sig på honom. De tänkte alla samma tanke, att någon därute lekte med dem. Någon hade tagit ut den bäste av dem som om det vore en barnlek.

- Håll utkik, vi är framme vid gränsen om fem minuter, säger Lawson, och märker plötsligt att de andra har stannat upp.

500 meter ifrån dem sitter en gestalt på en häst och väntar på dem. Lawson tror inte sina ögon. Det är en kvinna, det…

- Herrejävlar, det där måste vara Dakota Jane!

Tusen frågor virvlar runt i hans hjärna. Hur vågar hon vara så fräck? Är det ett bakhåll? Är de omringade av indianer? Så drar han upp sin reservpistol så han har två och ryter till de andra,

- Okej, nu jävlar sätter vi punkt för den här damens karriär. Nu tar vi henne, framåt!

Ett dussin desperados följer tveksamt men allt djärvare efter sin boss, och blir högeligen förvånade när kvinnan framför dem sätter av i vild ritt rakt emot dem.

- Herrejävlar, hon har satan själv i blodet, tänker Lawson och avlossar sitt första skott.

--------------------------

Novellen om Dakota Jane har gått ut i nr 1 och 2 av tidningen RETROFUTURE, med många bilder. Finns på hemsidan KULTPORTALEN.

Michael Eriksson (copyright).