Annons:
Etikettövrigt-om-vilda-västern
Läst 6677 ggr
retrofuture
2010-12-04 08:01

Dakota Jane - del 3

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Dakota Jane är publicerad i mina tidningar RETROFUTURE 1 och 2 2010 men går också ut här exklusivt på lördagar nu. Detta är den tredje och näst sista delen.

Det var en scen för gudar, tänkte Frank Lawson då han sprängde fram med sina desperados på bred linje vilt skjutandes mot Dakota Jane, som i sin tur red i berått mod rakt mot dem. Lawsons män avlossade skott på skott men på hästryggen och i vild galopp så kunde de lika gärna ha försökt att träffa en ladugårdsvägg. Men, tänkte Lawson, en enda kula som träffar antingen hennes häst eller henne själv är det enda som behövs, och inom några tiotals sekunder så skulle detta vara över i vilket fall som helst. Avståndet var nu 400 meter.

- Hon är komplett galen, ryter Lawson.

- Den dumma kossan har inte ens vett att skjuta tillbaka!

I det ögonblicket, på 250 meters håll, ser Lawson Dakota Jane hålla in sin häst och rikta sitt Winchester 73 gevär mot dem.

Hon har i alla fall mod, tänkte Lawson. Men i hans tankevärld var detta enkel matematik. De var snart över henne och hon hade inte en chans i helvete att…

Ett vitt eldsken förblindar plötsligt Lawson och han upplever att han kastas av sin häst och flyger ett tiotal meter genom luften som i ultrarapid. Något hade gått fruktansvärt fel. Det var otroligt hur mycket som hann rusa igenom hans hjärna innan han brutalt slog ner i backen och så att det svartnade för ögonen på honom.

Dakota Jane hade bara behövt ett skott med sitt gevär. Det hade gått rakt in i en bag med dynamit som hon fått med sig med sheriff Ritters goda minne från Fargo. Hon hade placerat bagen omsorgsfullt så att hon kunde se den, men inte Lawson och hans män. Nu var det för sent för dem, de låg utspridda över en area på 50 meter. Hon steg av Thunder och lugnade sin trogne vän i en minut innan hon sakta gick bort till de döda och de döende. Det tog henne tre minuter att hitta igen Lawson, men han levde. Nätt och jämt. Men de som hon hittat först och som fortfarande kunde, med lite vilja, klassificeras som levande - det var ingen vacker syn - mötte alla sin banekvinna denna dag. Hon snittade upp dem som hon snittat upp Killer Grant då striden inletts tidigare på morgonen. Lawson kunde inte röra en fena, men han kunde se.

- Jesus, vem är du egentligen, viskade han då hon närmade sig.

Dakota Jane placerar nonchalant en stövel på hans mage och tittar ner på honom.

- Jesus? Sen när är du bundis med honom?

Lawson visste att han skulle dö. Han kunde se det i hennes ansikte. Det var ingen bra dag för Frank Lawson.

- Gör slut på mig fort för guds skull, jag är färdig.

Dakota Jane böjer sig ner och torkar av sin kniv på hans vänstra skjortärm. Den högra fanns inte längre. Det gjorde inte armen heller.

- Jo, Lawson, visst ska du få träffa dina förfäder i helvetet idag. Men jag har personligen ingen brådska.

Lawson kände modet falla då hon flyttade upp kniven mot hans ansikte.

- Faktum är Lawson, du har ett val att göra här. Antingen så avslutar jag det här snabbt och snyggt, vilket nog är att föredra för din del. Eller så…

Tystnaden som följde var ett par sekunder men kändes som en avgrundslång evighet för Lawson.

- Eller så börjar jag med att karva bort din näsa, dina öron och dina fingrar. Ja, alla fem, du har ju bara fem fingrar kvar Lawson, inte sant.

Lawson lyssnade väldigt noga på det hon yttrade härnäst och så tog han sitt beslut.

6 juli. Fargo. Sheriff Ritter stirrar på ett telegram från Western Union, avsänt från Washington några timmar tidigare. Innehållet gjorde honom inte glad, men där fanns också oanade möjligheter.

REPORTER NEVILLE JENKINS ANHÅLLER OM ASSISTANS VID ANKOMST TILL FARGO. STOP. ÄR PÅ VÄG I SÄLLSKAP MED INFANTERI FRÅN FORT BRAGG. STOP. MÖTE MED DAKOTA JANE AV HÖGSTA VIKT. STOP. REPRESENTERAR BUFFALO BILL. STOP. MEDIAS INTRESSE ENORMT. STOP. NJ. STOP.

Ritter hade just sett en dagstidning som en flodbåtskapten visat honom. Den hade ännu en baskande rubrik om hans vän Dakota Jane. Och han hade känt ursinnet växa inom sig då han läst rubriken.

ÄR DAKOTA JANE EN FARA FÖR ALLMÄNHETEN?

Ritter visste inte vem som skrivit den där artikeln, men han skulle väldigt gärna vilja träffa någon som visste, och Neville Jenkins var kanske nyckeln.

- Joe, jag vill att du skickar ett telegram.

Joe var en hemlös pojke på 13 år som blivit föräldralös vid branden. Ritter hade tagit honom under sina vingar och gett honom tak över huvudet och fria mål mot att pojken gjorde små ärenden för honom. Och i det kaos som var Fargo så behövdes Joe och hans raska fötter mest hela tiden.

Ritter rafsade ner sitt svar, betydligt hövligare än det han tänkte inombords. Då han såg lille Joe rusa ner för gatan mot arméns tillfälliga telegraftält så kände han sig ändå ganska nöjd.

- Någon jävel ska få betala för det här med Jane, tänkte han bittert.

Det skulle han personligen se till, om det så innebar att han måste kasta sin stjärna i floden först.

På slätten mellan Kanada och Amerika träffade Sergeant Lee äntligen på Dakota Jane för första gången. Hon satt på Thunder då hans trupp red fram och inväntade dem. Lee kunde konstatera att hon var vacker som en dag men att hon hade ett stråk av bitterhet i sitt ansikte som var där av en anledning. Han förstod redan vid första anblicken att något hade hänt här i närheten, men han kunde inte se några spår av våld i det omedelbara närområdet.

- Säkra området, ryter Lee och hans män sveper genast ut över landet runt dem i en cirkel på 500 meter.

Lee gör honnör och öppnar sitt samtal gentlemannamässigt. Han var visserligen dödstrött efter allt ridande, men han var ändå en ärbar karl och det var ändå en dam han hade framför sig.

- Är det fröken Jane Wollf, också känd som Dakota Jane som jag har äran att tilltala?

Hon ögnade honom från topp till tå på en sekund, och svarade,

- Det är korrekt. Vem är det som frågar?

Lee kostade på sig ett leende.

- Jag är Sergeant Christopher Lee från Fort Bliss. Jag har fått ett tudelat uppdrag av Förenta Staternas president, Stephen Grover Cleveland. Det första var att lokalisera er och lämna över ett personligt brev från presidenten till er, det andra är att utgöra personlig eskort till er den närmaste tiden. Presidenten är medveten om ert mod och har tagit ett personligt intresse i er, förstår ni.

Dakota Jane kunde inte begripa vad det här handlade om, men väluppfostrad var hon.

- Det är ett nöje att träffa en officer och gentleman härute, och jag är mer än intresserad i vad Amerikas president kan ha för något att säga till mig.

Hon stiger av Thunder och som på en signal följer Lee hennes exempel och sitter av han också. Han överlämnar brevet utan att säga något. Det är skrynkligt efter att ha legat i hans ena stövel under lång hård ritt, men det kan inte hjälpas.

Dakota Jane tar emot brevet, vänder sig om och öppnar det. Hon får en overklig känsla i maggropen då hon läser innehållet.

Kära Dakota Jane

Jag har med stort intresse följt era äventyr den senaste tiden och har kunnat konstatera, då jag läst på, att ni och er familj varit mycket behjälplig i territoriet sedan lång tid tillbaka. Ert mod, som är vida berömt även utanför Dakota sedan en tid, är en inspirationskälla för alla amerikaner, män som kvinnor och barn. Er rättrådighet har gett folket i Dakota, och särskilt i området omkring Fargo, en känsla av stolthet. En känsla av att det finns folk som aldrig ens kommer på tanken att ge upp. Därför så utnämner jag er till Förenta Staternas förste kvinnliga Ranger, med Dakota som ansvarsområde. Från denna dag har ni lagens fulla kraft i ryggen i allt ni åtar er, och ni har lön innestående från dagen då Fargo brann att lösa in när allt det här passerat. Ni kommer att svara enbart för mig, dock via Överste Newcastle på Fort Bliss. Ni är fri att göra det ni vill och har fria tyglar att ta er an de brottslingar som huserar i trakten på det sätt ni önskar. Sergeanten som fått i uppdrag att överlämna detta brev till er kommer att hållas personligen ansvarig för er säkerhet den närmaste tiden.

_

Er vän.

Stephen Grover Cleveland.

Förenta Staternas President.

Washington D.C.

_

Hon vänder sig mot Lee och visar honom brevet.

- Vad betyder det här? Hur kan presidenten överhuvudtaget ha hört talas om mig? Vad i helsike är det som pågår därute egentligen?

Lee tyckte om den här kvinnan. Hon var anspråkslös och rakt på sak. Fast det hade han nog anat. Han kände bara en stor lättnad inombords över att ha hittat igen henne.

- Låt mig se. Lee läser snabbt det personliga brevet från hans högste chef och kan inte annat än känna sig delaktig i något stort. Förut hade han mest varit irriterad, men nu började ett mer personligt intresse att göra sig gällande.

- Det var ett fint brev, det verkar som om du har gjort ett stort intryck nere i Washington.

Hon stirrade på honom, ville veta mer.

- Men jag måste få veta hur det här har hänt. Varför skriver tidningar om mig?

Lee kostade på sig ett skratt.

- Ja, av allt att döma så har Buffalo Bill och hans gäng fått vittring på dig. Jag vet inte hur eller varför, men det är dom som publicerat alla dessa historier om dig. Varenda amerikan vet vem du är. Branden i Fargo intresserade folk, men Dakota Jane har tagit dem med storm.

Hon tyckte att det var märkligt att Buffalo Bill dök upp igen, de hade aldrig träffats.

- Men är inte Bill i Washington numera, jag hörde att han hade nåt på gång med Sitting Bull därnere…

Plötsligt gick det upp ett ljus för henne.

- Washington. Det kan inte vara en slump. Presidenten och Bill har kokat ihop det här. Men varför?

Lee kisade mot backen, men svarade ärligt.

- Det var en helvetes brand i Fargo…

Lätta Molnet, Lee´s scout, dyker upp. Han sitter av och går fram till de båda.

- Lätta Molnet är glad över att få träffa Dakota Jane. Lätta Molnet undrar också om Dakota Jane vet något om de döda banditerna en kilometer norrut? De har inte varit döda länge.

Lee stirrade på Lätta Molnet med avsky. Han var ännu en gröngöling härute.

- Hör nu, det passar sig inte att komma med oförskämda anklagelser mot Fröken Wollf, eh, Dakota Jane på det här viset.

Men svaret kom inte från Lätta Molnet utan från Jane,

- Jag dödade dem. Det var Frank Lawson och hans gäng. Det var de som brände ner Fargo till grunden.

Lee stirrade på henne misstroget.

- Ni dödade ett helt gäng banditer? Härute? Själv? Hur i helvete gick det till?

Svaret fick honom att känna en helt ny respekt för den här kvinnan.

- Jag dödade dem med pilbåge, kniv, gevär, dynamit och en jävligt bra plan. Den fungerade. Lawson och hans gäng är ett minne blott. Men det gäng som han skulle träffa härute, som är på väg från Kanada, är fortfarande på fri fot. Och Lawson var vänlig nog att ge mig detaljerna innan han, eh, mötte sina förfäder.

Hon såg på Lee att han hade svårt att ta in det han hörde.

- Sergeant Lee. Jag vet hur vi kan avsluta det här, men då måste jag ha en dumdristig jävel som kan posera som en av Lawsons karlar på andra sidan gränsen, och det måste ske nu på stubinen.

Lee kände bara en dumdristig jävel, och det var han själv.

- Jesus kristus, stönade han uppgivet.

Och för första gången såg han Dakota Jane le.

(Fortsättning följer)

---------------------------------------------------------------------

Novellen om Dakota Jane har publicerats (med många bilder) via RETROFUTURE 1 och 2 2010. Finns på KULTPORTALEN.

Michael Eriksson (copyright).

Annons:
JanGBG
2010-12-04 13:43
#1

Tungan uteSpännande!

ObestämdKvinnlig Ranger, ja varför inte. Tror att den första kvinnliga U.S. Marshal kom någon gång i början av 1900-talet, men vi kör väl med "Författarens konstnärliga frihet" här på sidan, det blir mer spännande då.

Leffe
2010-12-07 00:39
#2

Vilken grej. Ett skott och massor av döda

retrofuture
2010-12-08 06:51
#3

Jag vet att det är väldigt brutalt, men det var kul att skriva det så. MICKE

EvaG
2010-12-08 07:20
#4

Västerns hjälte.

___________________________
Var rädd om dem du älskar
_________________________

Medarbetare på Vilda västern iFokus

Upp till toppen
Annons: