Människan i västern

Oxdrivaren Kap 3

2010-12-13 12:35 #0 av: JanGBG

STRID Nu gör han upp med mördarna! Men hans förflutna hinner upp honom! Vem är Carson ?

När jag ridit ett tag och var utom synhåll från stan, tog jag fram ur min packning mina revolvrar. Den kort Colten satte jag i ett crossdraw hölster på ett patronbälte som jag spände runt midjan. Jag hade en äldre Remington revolver m/58 som var konverterad till patronladdad, den och S&W Schofield revolvern som jag hade tagit efter striden på ranchen, satte jag i dom två sadelhölstren. Kollade att mina vapen fungera, samt tog fram det nyköpta geväret, en Winchester m/92 och laddade det.

Övningsskött några skott, så jag viste hur det gick, innan jag drog ur pipan och laddade magasinet under den långa 24 tums pipan, 12 patroner gick det i. Jag var en gammal man, men ingen skulle få sätta sig på mig, ville dom ha strid skulle dom få det.

När jag kom in i Gold Creek, förstod jag att det här var ett ställe där den starke hade rätt och den svage alltid förlorade. Red fram till en byggnad av grov timmer och ohyvlade bräder, som hade en handmålad skylt "Town Sheriff" hängande på väggen. Sheriffen var en ung stor karl med hårt utseende.

Jaså, Madam Carson var verkligen gift! sa han. när jag hade förklarat vem jag var. Hon var ganska populär här, höll ordning på flickorna och kunderna, fortsatte han, men det blev ju hennes död.

Han förklarade att det var två vedhuggare som hade stuckit ner henne och på vägen ut ur stan hade dom tagit en proviantvagn från ett av gruvbolagen. Slagit ner kusken och troligen gömde sig i sin koja som låg ett tiotal km upp längs den lilla smala flod som passerade stan.

Madam Carson var inte tillräckligt betydelsefull, för att County Sheriffen skull jaga dem, flinade han. Men Gruvbolaget har satt upp 50 dollar för den som för in dem och vagnen med mulåsnorna.

Hur känner jag igen dem, frågade jag.


En av dem kallas "Lumpy" för han har ett förkrympt ben, den andre har ett stort vildvuxet skägg i hela ansiktet. Du känner igen dem var så säker. Du kan få en efterlysning på dem om du vill, men det är allt jag gör, hon var som sagt bara Bordellmadam här. På tal om pengar du är skyldig 5 dollar till stan för att vi fick begrav henne.


Jag gav honom omedelbart 5 dollar, vem tog hand om henne när hon blev knivhuggen. frågade jag.

Doktor Allison, svarade han medan han skrev ut kvittot och sedan fyllde i en förtryckt efterlysnings blankett på Kates mördare.


Doktor hade ett betydligt bättre hus, han förklarade att Kate hade haft 160 dollar och några papper i en handbörs som hon alltid bar med sig. Hon hade givit Begravnings entreprenören 50 dollar för att bli ordentligt begravd, själv hade han tagit resten av pengarna för att han hade vårdat henne.

Jag fick börsen i den låg ett kvitto på begravningen och ett avtal med en saloon ägare om att sköta "flickorna" för honom. Jag lämnade Doktorn , 110 dollar var det värt att han hade skött henne. Det fanns en herre jag vill prata med, men först vill jag ha tag i hennes mördare. När jag red förbi "bootshill" letade jag efter hennes grav men där fanns inget mer än en nyligen  grävd jordhög, var det hennes grav?


Red ut ur stan och red längs den smala floden den var inte mer än en djup bäck , kände mig samlad och hade sorg i mitt hjärta över Kate. Att sluta som bordell Madam, död av knivhugg i magen, lurad på sina sista pengar, inte ens en riktig grav hade hon fått. Det fanns vissa saker som jag kunde ändra på, jag älskade ju henne fortfarande. Men det fanns vissa som skulle ångra att dom behandlat henne illa.


Efter några km hittade jag vagnen, det hade inte gått att köra den längre för den svåra terrängen, dom måste ha övergivet den och fortsatt med mulåsnorna lastade med stöldgodset.

Det var den lilla vita hästen, som efter ytterligare några km, först gjord mig uppmärksam på att jag närmade mig mitt mål. Hon blev orolig och la öronen bakåt. Då såg jag en svag strimma vit rök bland träden. Gjorde en vid sväng tills jag kom fram till en glänta, där lämnade jag hästarna, tog geväret och började gå mot stället där jag hade sett röken.

När jag gått en bit såg jag en öppen plats med en liten jordkoja. Utan för vid en liten eld satt en man med stort skägg och stekte en fågel.

När han såg mig komma fram ur skogen sträckte han sig efter en revolver som låg vid sidan av elden.

Jag skött honom i huvudet på det korta hållet kunde jag inte missa.

Ut ur kojan rusade en man med en stor kniv i handen, trots sitt för krympta ben gick det fort. Hade inte tid att ladda om fören han var tätt inpå mig. Slog honom med gevärspipan över skallen så att han stöp i backen. Tryckte ner honom i marken och band hans händerna bakom ryggen.

När han kom till liv stirrade han ondskefullt på mig och började hota mig. Gick långsamt fram till honom och gav honom en spark i magen samt drog fram honom till hans döda kamrat så att han kunde se hur det hade gått för honom.

Ni två dödade min fru, ge mig minsta anledning till varför jag inte ska göra med dig som du gjorde med henne? sa jag.

Horan, var hon din fru! sa han och såg förvånad ut.

Jag slog honom hårt med knytnäven i ansiktet. Du kallar henne inte så om du vill leva. sa jag.


Han teg och satt stilla. När jag hade hämtat hästarna, bundit den döde över en mulåsna och hjälpt upp den andre på den återstående mulåsnan började vi färden ner till stan. När vi kom fram till den övergivna vagnen blev det betydligt lättare att forsla dem fastbundna på flaket.


När vi kom fram till stan körde jag dem direkt till Sheriffen. Han såg förvånat på mig.

Det hade jag aldrig trott att en gammal man skulle klara av, trodde att jag aldrig skulle få se dig mer. sa han.

Välkommen "Lumpy" till mitt hotell sa han när han låste in Kates mördare.

Medan vi hade hållit på med detta hade det kommit in en kort äldre man på kontoret.

Mitt namn är Whalstrom, det är jag som driver gruvbolaget som äger vagn och djur som dom här banditerna har tagit, det vill jag ha tillbaka sa han.

Visst sa jag, det var visst 50 dollar i belöning?

Ok, vad heter ni så ska jag skriva ut ett kvitto som ni får underteckna.

John Carson, svarade jag. Han tittade plötsligt ordentligt på mig.

Javisst, "Salt and Bacon -kriget" du är den Johan Carson, sa han. Jag var bara en ung gruvarbetare då, jag stod utanför en av affärerna när du drev in din oxvagn i River City och dom försökte stoppa dig. Såg hela eldstriden, dom skött först men sen låg dom döda i leran. Du har också blivit gammal, men tydligen är du lika farlig än.


"Salt and Bacon -kriget" kallade dom det för, två gäng av handelsmän och affärsmän som bråkade om vem som skulle ha rätten att förse gruvarbetarna i River City området med förnödenheter. Det var bara två döda i det kriget, men problemet var att det var jag som hade skjutit ner dem.

Skulle leverera varor till ena sidan i River City men när jag körde in i stan stod det två beväpnade män mitt i gatan.

Stopp, sa en av dem samtidigt som han avfyrade en hagelbössa.

Jag gick bredvid andra paret oxar. Drog min Remington revolver och sköt så fort jag kunde. När röken lättade låg dom båda döda i leran.

Det blev aldrig klart om det var mig eller oxarna han hade avsikt att träffa, men jag hade fått tre hagel i vänster axel, så Domstolen friade mig.

Anmäl
2010-12-14 02:56 #1 av: Leffe

Hagel mot frihet

Anmäl
2010-12-16 20:20 #2 av: EvaG

Jag tycker det är en bra berättelse. Både Oxdrivaren och Dakota Jane är mycket bättre än Jag ska hämnas.

___________________________
Var rädd om dem du älskar
_________________________

Medarbetare på Vilda västern iFokus

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.