Övrigt om vilda västern

Dakota Jane - del 4

2010-12-11 07:28 #0 av: retrofuture

Dakota Jane har publicerats via min tidning RETROFUTURE 1 och 2 2010 och har nu även gått ut exklusivt här. Detta är den fjärde och sista delen.

En timme senare befinner sig Lee på den andra sidan gränsen, iklädd civila kläder som plockats från en död bandit. Skjortan var blodig, men det doldes av en tillknäppt jacka som plockats av en annan som dött på sitt sätt. Han var inte glad men han visste att Dakota Janes plan var genialisk. Det som gjorde honom mest obekväm var det faktum att han var i Kanada olovligen. Och inte bara det, han var en amerikansk kavallerist i främmande land. Det kunde starta en internationell incident. Men han visste att det var hans minsta problem, och om han överlevde de närmaste 24 timmarna så fanns det gott om tid att förfalska den officiella rapporten. Och i den skulle inget om något äventyr på utländsk mark synas till, det skulle han se till.

Vid skymningen, precis då Lee undrat om han misslyckats med sitt uppdrag, rider han rakt i armarna på dem. Gänget från Kanada. Han reser sin arm och hälsar,

- Ohoj, jag är utsänd av Lawson, jag har ett viktigt meddelande ifrån honom!

 

Lee omges snabbt av ett par dussin män och de ser inte trevliga ut. En av dem tar tag i hans tyglar och frågar kallt,

- Vem i helvete är du, jag har aldrig sett ditt fula tryne förut.

Nu gällde det att spela teater bra.

- Jag är Pips bror Jake Smith, han blev dödad nyligen av Dakota Jane och jag rider med Lawson för att få min hämnd. Det har hänt grejer som ni måste få veta, om ni fortsätter på den vanliga rutten så kommer ni att rida rakt i armarna på ett elitregemente med kavalleri från Fort Bliss. De är flera hundra och de har skickats hit för att stänga gränsen, de har scouter överallt men förhoppningsvis inte på den här sidan om gränsen. Jag tog mig knappt hit själv, men jag skulle aldrig riskera att se Lawson igen utan att ha utfört mitt uppdrag, så här är jag.

 

Bruce Dern var andreman i Dern-klanen och högst i rang på plats. Det var Bruce som tilltalat Lee och nu väste han,

- Sitt av, det är bäst för dig att du talar sanning.

Bruce vänder sig om mot ett par karlar och ger dem order att rida ut,

- Jag vill att ni tar er en titt vid gränsen, rapportera tillbaka om ni ser till något kavalleri.

Så vänder sig Bruce mot Lee och ger honom ett genomfalskt grin,

- Nu ska du och jag talas vid och det är bäst för dig att pusselbitarna stämmer. Och allra först vill jag veta allt om den där förbannade Dakota Jane. Det går en jäkla massa konstiga rykten och vi är inte alls nöjda med det vi har hört, kan ni förstå det herr, eh, Smith?

Det kunde Lee.

 

På andra sidan gränsen red fem av hans män fram och tillbaka och mer eller mindre visade upp sig. De gjorde sin närvaro väldigt tydlig för vem som helst som ville se få syn på dem. Efter mörkrets inbrott satte de av och gick försiktigt västerut. Nu kunde inte ens djävulen själv se dem, men de var rutinerade och tog det för vad det var, ett livsfarlig uppdrag. Ett spel med höga insatser och en chans att radera ut en hänsynslös kartell i ett nafs. Med Fargo i gott minne var de motiverade, och knorrade inte. De var hårda män, rutinerade och hämndgiriga. Någon skulle få betala för allt det som hade hänt den senaste tiden.

 

Två timmar efter mörkrets inbrott hittar Derns scouter tillbaka till hans läger, som har en blygsam lägereld igång. Dern kan inte föreställa sig att amerikanarna begår det allra största etikettbrottet som finns två stater emellan, han är tvärsäker på att han är säker där han är.

- Nå, vad såg ni därute?

- Smith tycks tala sanning, det kryllar av kavalleri vid gränsen. Man måste vara blind för att inte se dem. Huvudstyrkan befinner sig förmodligen längre inåt landet, men deras spanare är här och då kan de inte vara långt borta.

Dern vänder sig mot Lee.

- Så du talade sanning ändå. Gott, det besparade oss en sjuhelvetes massa problem. Men hur ska vi kunna komma i kontakt med Lawson nu då?

Ögonblicket var inne och Lee kände en enorm tillfredsställelse då han lät fällan slå igen.

- Lawson har begett sig västerut till otillgängligare trakter och väntar vid Hells Fork. Det går att ta sig dit från er sida men är mycket svårare att nå från den position som jänkarna har nu. Och de har dessutom ingen anledning att tro att någonting ska pågå där. Det är ett hål mitt i ingenstans.

Dern kisade på honom, och sa,

- Gott, vi ger oss av i gryningen.

 

7 juli. Det har hunnit bli eftermiddag och Dern och hans män, i sällskap med "Smith", korsar gränsen och rider in i Förenta Staterna. I det ögonblicket känner Lee det som att en tyngd har lättat från hans rygg.

Hells Fork är en dalsänka som ingen jävel vill komma i närheten av. Där kryllar av ormar och det ryktet har fått folk att hålla sig undan. Det finns platser som även de mest råbarkade sällar helst håller sig ifrån.

Dern vänder sig om i sadeln mot Lee och utbrister,

- Fy fan, Smith, den där Lawson är en hård jävel. Bara han skulle ha kommit på att mötas på det här gudsförgätna stället. Det är det sista stället på jorden som jag skulle vilja övernatta på.

Lee förställer ett skratt och svarar,

- Ja, Lawson är ingen vanlig jävel. Jag skulle kunna berätta historier som Pip berättat som skulle få huden att knottra sig på den värste skurk.

Dern skrattar rått och rider till täten.

Framför dem kommer så en klyfta och Dern ryter,

- OK, nu är vi framme. Lawson är på den andra sidan. Håll ögonen öppna!

Derns män spanar uppåt klyftans väggar men kan inte se något. Så plötsligt detonerar en dynamitgubbe med en faslig smäll framför dem och hela gänget stelnar till av fasa och tvingas tygla sina vettskrämda hästar. Då Dern vänder sig om kan han se Lee i vild ritt ut från klyftan bakom honom.

- Helvete också, vi är förrådda!

En andra explosion detonerar mellan gänget och Lee och nu smattrar repetergevär i en blodig kanonad nedför klippväggarna. De följande fem minutrarna blir en symfoni i blod och skrik. Hästar och män mejas ner och odjudet i klyftan är bedövande. Det rullar upp för klippväggarna och Lees män, som ligger utspridda och skjuter prick som om de vore på en skjutbana, kan höra sina offer förbanna dem som om de stod alldeles intill dem.

Tystnad. Dern och hans män är döda. Några hästar är vid liv och två av dem kan räddas. De andra måste nödskjutas.

 

Lee rider in i klyftan och ser sig omkring samtidigt som att Dakota Jane och hans män arbetar sig ner mot sina offer.

- Jävlar i helvete, utbrister Lee när han ser sig omkring.

- Precis vad jag tänkte, säger Dakota Jane.

Det smutsiga jobbet var gjort. Lawsons gäng var utraderat. En god del av Derns klan, inklusive Bruce, hade också mött sitt öde. De hade alla dött med stövlarna på.

Lee såg på Jane då hon gick igenom de döda med en kniv i näven, och förstod hur tuff hon verkligen var. Han insåg att om någon överlevt så hade hon helt enkelt fixat den detaljen med sin knivs egg. En del av Lee kände vämjelse, en annan kunde förstå det. Det här var männen som varit ansvariga för att en hel stad lagts i aska. Kunde Gud fader själv verkligen ha något emot att rättvisan också kunde få komma i form av Dakota Jane och hennes väg? Men det var en diskussion för en annan tid och en annan plats. Helst med fötterna framför en varm brasa med en Whiskey i högra näven.

 

20 juli. Fargo. En stor folksamling har samlats på stadens torg och 300 militärer är utposterade för att hålla ordning på massan. De är alla där för att få en glimt av den beryktade Dakota Jane. Stämningen i luften är elektrisk. Dagen innan har följande artikel spridits på gator och torg i staden.

 

GUD GAV OSS DAKOTA JANE

 

The Dispatch kan idag avslöja att Dakota Jane har krossat två ligor som förpestat Fargos tillvaro i månader. Fort Bliss överbefälhavare, överste Newcastle, bekräftar att Dakota Jane på egen hand raderade ut skurkarna som om hon vore utsänd av Gud fader själv, likt en hämndens ängel. Endast i stridens slutskede, hade Dakota Jane, vår älskade stads dotter, hjälp av en styrka från Fort Bliss. Dessa var utskickade av President Cleveland själv, som själv hyllar Dakota Jane som en "stor amerikan" och som även utsett henne till den första kvinnliga Rangern någonsin i Förenta Staternas historia. Presidenten kommer i morgon att förära Dakota Jane med Kongressens Tapperhetsmedalj via överste Newcastle på torget i Fargo vid tolvsnåret. Tusentals människor förväntas komma. Buffalo Bill hyllar Dakota Jane och kallar henne "den största kvinnan i Förenta Staternas historia" och lägger till att han älskar henne som en dotter. Journalister från närliggande stater väller in i staden. President Cleveland har beordrat denna dag som Fargos födelsedag, och ämnar resa en staty av Dakota Jane utanför Guvernörens hus, i åminnelse av de stordåd som garanterat Fargos återfödelse.

 

 

Hans Ritter var glad ända in i själen. Det här var verkligen Janes stora dag, och hon hade förtjänat den. Han är i sällskap med Jane som, för hennes personliga säkerhets skull, är i förklädnad. Då ögonblicket är inne och hon uppenbarar sig, utbryter ett bedövande vrål från publiken. Det är en katarsis. Hon representerar allting på en gång. Alla deras drömmar, alla deras förhoppningar. Och hon är deras dotter. Hon är utvald av högre makter och där står hon, fager och stolt. Tårarna rinner ned för henners fars kinder, hennes mor har redan svimmat.

Överste Newcastle ger henne medaljen och då han fäst den på hennes blå jacka utbrister han,

- Idag är jag stolt över Fargo. Idag är jag stolt att få kalla mig amerikan och idag är jag framförallt stolt för att Dakota Jane står här mitt ibland oss. Det här landet är byggt av hårt arbetande hjältar, vi har alla byggt upp det vi har från vad naturen har gett oss. Och Dakota Jane förkroppsligar denna anda och mer därtill. Mina vänner, idag kan jag berätta att Dakota Jane har valt att skänka sina pengar ifrån allt detta till sina vänner, Siouxerna, som fanns här innan vi kom. Därmed byggs också en bro som vi skall vårda med all vår makt här i framtiden. Vi är alla bröder, och det tog en kvinna för att få oss att förstå det. Som en gammal soldat som minns det som varit, så är jag stolt ända in i hjärtat för denna dag. Leve Dakota Jane, ett fyrfalldigt leve...

 

Massans hurrarop beskrevs dagen efter som högt nog för att få Kanadensarna att undra vad som pågick i Fargo. Men ännu återstod en liten detalj.

 

Sheriff Ritter tar till orda.

- Mina damer och herrar. Detta är en stor dag för Fargo och jag är stolt att kunna kalla Dakota Jane för min vän. Men jag skulle vilja påpeka att Amerika inte skulle ha hört talas om henne som de nu gjort utan en viss journalist. Neville Jenkins, vill ni vara hygglig att komma fram!

Neville förstod inte vad som hände men i tumultet så hade han inte tid att analysera det som skedde i vilket fall som helst. Vinkandes mot folkmassan masade han sig fram till Ritter, Newcastle, Lee och Dakota Jane.

Hade han förstått bättre hade han sprungit allt vad han orkat i motsatt riktning, men nu var det för sent.

Ritter ser till folket och ryter,

- Tystnad, Dakota Jane har något att säga till den här utbölesjournalisten. "Utböles?", tänkte Neville, sen var det för sent för nu tog Dakota Jane till orda.

 

- Min käre Neville, jag tackar dig för att du har gjort mig berömd från kust till kust, men här i Dakota gillar vi inte folk som inte kan hålla sig till sanningen och bland dina berättelser så har jag hittat en och annan detalj som inte stämmer. Därför bjuder jag upp till dans och om jag vore i dina skor så skulle jag dansa väl för annars kommer du hem till Washington utan tår!

 

Plötsligt hade Dakota Jane en revolver i näven och hon pepprade marken runt hans fötter så att han var tvungen att dansa. Och Ritter och Lee producerade sina vapen de med och till massans stora glädje bjöd Fargo upp till en dans denna dag på torget, som få skulle glömma. Tidningarna landet runt skrev senare om händelsen och kallade den för The Fargo Tapdance. Då Buffalo Bill läste om händelsen tackade han Gud och försynen för att han inte varit på plats själv. Men en gammal räv som Bill kunde ana sig till trubbel, och Dakota Jane mötte han helst då tiden månne trubbat av hennes värsta ilska mot vad de gjort henne till. Men han visste också att hon skulle få nytta av de feta royaltycheckar som nu kom in från alla skriverier och de noveller som nu såldes i stora upplagor. Han kände sig, trots allt, ganska säker i sin sadel.

 

President Cleveland förlorade nästa val med bred marginal. Rykten hade då gått en tid att han utnyttjat den stackars Dakota Jane, landets hjältinna, för eget bruk. Det var dödsstöten för hans del. Han skulle alltid undra vart dessa rykten kom ifrån. Hans ansvarige för lag och ordning, Jim Kearn, visste. Men han ville inte ta åt sig äran för det.

SLUT

Michael Eriksson (copyrights).

------------------------------------------

Novellen om Dakota Jane gick ut via RETROFUTURE 1 och 2 2010 och finns att införskaffa på KULTPORTALEN - http://hem.bredband.net/b149976/ - för den som så vill. Läs också min krönika "Vilda västern hela dan" om vad som gått ut i övrigt i westernfacket. MICKE

Anmäl
2010-12-11 16:09 #1 av: JanGBG

SkrattandeHon är inte snål med ammon, Dakota Jane!

GladHade varit roligt om författaren hade varit lite mer generös med detaljer om hennes vapen utrustning? Vapen typ och kaliber osv, för hon kan ju tydligen hantera dem väl.

Anmäl
2010-12-11 17:27 #2 av: Leffe

Fast det är härlig läsning

Anmäl
2010-12-11 19:26 #3 av: JanGBG

SkrattandeUtan tvekan, det går undan och är spännande.

Anmäl
2010-12-16 20:21 #4 av: EvaG

Jag tycker det är en bra berättelse. Både Oxdrivaren och Dakota Jane är mycket bättre än Jag ska hämnas.

___________________________
Var rädd om dem du älskar
_________________________

Medarbetare på Vilda västern iFokus

Anmäl
2010-12-17 00:10 #5 av: JanGBG

ObestämdSå kan man inte riktigt säg tycker jag! Det är tre helt olika stilar!

Tycker om både "Dakota Jane" och "Jag ska hämnas" dom är båda mer åt action hållet.

Anmäl
2010-12-17 11:47 #6 av: byggarn30

Riktigt bra - tack för det Michael.

Och Eva, jag håller med Jan, det är helt olika stilar och bör inte jämföras utan uppskattas på olika sätt Glad

Anmäl
2010-12-20 11:59 #7 av: Gittan

En helt underbar serie. Hoppas det kommer mer.

Var glad och må bättre!
De vilda djurens värld


Anmäl
2010-12-23 15:50 #8 av: retrofuture

Jag har skrivit en (längre) novell som heter Montana Blue. Jag trycker den om några veckor. Lägger kanske upp ett smakprov, men knappast hela grejen. Kul med all feedback för Dakota Jane. MICKE

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.