Tog mina pengar och gick. Fick ett rum i ett hotell som var mer ett skjul än hus, ovan på takbräderna hade man lagt en presenning så att det inte regnade in i rummen.

När jag hade villat mig en stund och tänkt över vad jag skulle göra, gick jag ut på stan.

På Begravnings entreprenörens butik stod det en skylt med text om att man ordnade begravningar från 5 dollar till 50 dollar. Jag gick in och frågade manen som satt bakom ett skrivbord efter Kates grav. Han bekräftade att jordhögen på Boots Hill var hennes grav. Samtidigt som han beklagade att staden bara gav 5 dollar för att begrava folk som inte hade några pengar.

Vad får man för 50 dollar då, frågade jag.

Oh, det är en fin begravning med kista och sten med inskription, svarade han. Vi har ett sorgtåg genom stan med en blåsorkester samt att Pastorn läser några ord vid graven, det ingår i en 50 dollar begravning.

När jag tog fram hans kvitto på dom 50 dollar Kate hade betalt till honom, blev han blek i ansiktet.

Nu gör vi så här, sa jag. Du ordnar en gravsten, när den är klar så har vi ett sorgetåg med blåsorkester och pastor. Var nöjd över att jag inte kräver att du ska ta upp henne och lägga henne i en kista också.

Han såg inte glad ut.

Jag ska tala med Sheriffen om det här, sa han.

Gör det, för jag har betalat honom de 5 dollar du har krävt av stan för gräva ner henne, det som du kallar begravning.

Jag lämnade honom för att gå och äta. Någon hade byggt ett kokhus med en stor murad eldstad, huset hade tre väggar och den öppna sidan vätte mot ett stort tält där man hade satt grova bord och bänkar. På eldstaden låg en stor pannplåt cirka 2x1 m, den användes som stekbord. På ena halvan stekte man potatis på andra kött . Menyn var enkel, På morgonen var det potatis, fläsk, ägg och kaffe. När middags tid kom var det potatis och nötkött samt kaffe. Ibland så fanns det en stor gryta med köttstuvning med potatis i.

Jag fick en plåttalrik med potatis och stekt kött, bestick fick man hålla med själv. En plåtmugg med kaffe lämnades över när jag betalade. Gick in i tältet och satte mig och började äta. Den här middagen var inget nytt för mig så hade jag ätit i många lägersamhällen och under hela kriget som soldat.

Hade nästan ätit färdigt när sheriffen i sällskap med en annan man kom fram till bordet.

Du har pratat med vår begravningsentreprenör, sa han och log

Har du något att invända, frågade jag.

Nej, inte alls, det har inte han heller när han fick veta vem du är, sa han. Men nu när du blir kvar här en tid så har vi ett förslag till dig. han visade med handen på mannen bredvid.

Mr Carson, mitt namn är Warren och jag är "County Sheriff" här.

Då såg jag att han hade en sheriffbricka på kavajen.

Det är nu dags att få in skatter och avgifter till County kassan, min brorson är polis i Denver, han och en av hans kollegor kommer om en vecka och hjälper mig. Men jag måste börja redan nu, behöver en medhjälpare, framför allt som vakt så jag inte blir rånad. Jag vill hyra in er en vecka, ni får 25 dollar för den vecka. sa han.
När han såg min tveksamma min, la han till, ni får dom i förskott.

Har aldrig varit polis, så varför inte. sa jag.

Fick en bricka på västen och 25 dollar i fickan. Vi red runt och tog upp skatter och avgifter, folk grymtade men betalade. Tills vi började försöka driva in bland dom guldgrävare som höll till längs den lilla floden.

Dom sände fram två män med hårt och brutalt utseende , tungt beväpnade. Här har ni inget att hämta var budskapet.
Vi väntar med dem tills min brorson kommer, han vet hur man handskas med den typen av folk, sa County Sheriff Warren.

Senare då jag var i mitt rum hörde jag vrål och skrik från en folkhop på gatan. Brydde mig inte om det först, men gick sedan ut för att se vad det var.

Utan för den saloon där Kate hade haft sina flickor stod en folkhop och från balkongen på andra våningen hängde en kropp i ett rep om halsen. På bröstet hängde en skylt med texten "Kvinnomördare". Kates flickor hade hetsat upp en del kunder till att ta ut "Lumpy" ur fängelset och lyncha honom.

Jag träffade Sheriffen och frågade honom varför?

Det är väl deras sätt att skydda sig, att sända en varning till andra hur det går om man gör dem illa. sa han. Nu slipper stan att föda honom.

Han hade inte gjort ett dugg för att försvara sin fånge.
Gick in på saloonen ,frågade bartendern vem som hade känt Kate bäst.
"Franska Louis" svarade han och pekade på en hårt sminkad kvinna som stod vid baren.

Jag gick fram till henne och sa att jag ville köpa en stund .

Visst vännen, taxan är två dollar. sa hon.

Tryckte ett 5 dollar mynt i handen på henne. Hon såg på mig och förstod vem jag var, hon såg mycket rädd ut.

Ta det lugnt, jag vill dig inget ont, bara prata med dig. Vi kan göra det här nere vid ett av borden. Ge mig en öl och något åt damen sa jag till mannen bakom disken.
Hon såg betydligt lugnar ut nu.

Jag har inte sett Kate på 15 år sedan hon gav sig av, berätta allt du vet om henne, men det är sanningen jag vill veta inga snyft historier. sa jag.

Hon smakade på det hon hade fått i glasset och började berätta.
Jag lärde känna henne för några år sedan på Ångbåtarna som gick på dom stora floderna söderut, berättade hon. Kate sjöng och spelade, underhöll dom rika manlig passagerarna, ja ibland om hon fick bra betalt så stod hon till tjänst, ja du vet. Men det var ingen som tvingade oss. Vi hade ett liv i lyx, det passade henne. En dag så kom det ombord en väldigt snygg man i dyra stilliga kläder. Kate blev som förbytt, hon hade tydligen träffat honom förut.

Han har en stor skuld till mig. sa hon, men sedan teg hon, ville inget säga.
När vi på morgonen två dagar senare kom fram till ett ångbåtsstop stod det ett par män och väntade på honom. Han fanns ingen stans på båten, när man letade i hans hytt så låg alla hans saker och kläder utsprida, någon hade letat igenom dem. Männen som väntade på honom sa att han hade 5 000 dollar med sig, som skulle användas till ett stort pokerparti, han var kassör för ett konsortium av yrkesspelare.

När båten lade ut igen så saknade jag Kate, hon hade gått av i smyg, bara tagit några av sina saker med sig, det som gick att bära i en liten väska samt smycken och pengar. Sedan träffade jag inte henne på många år. Man blir äldre och duger inte på båtarna längre, tillslut hamnar man här, då återsåg jag Kate.
Hon hade stulit pengarna erkände hon, men ville inte prata om var mannen hade tagit vägen. Hade levt upp dom mesta pengarna i New Orleans, tills spelarna som förlorat pengarna hade börjat intressera sig för henne. Då hade hon stuckit för att gömma sig och slutligen hamnade hon här . Resten vet du ju.

Men här pratade hon ofta om hur dum hon hade varit som övergav sin pojke, hon sa så många vänliga saker om dig, så vi trodde att du i verkligheten inte fanns utan att hon hittade på. Hon ångrade djupt att hon övergav er för lyxlivet, men vågade inte återvända.

Hon tystnade och såg på mig. Du älskade henne verkligen. sa hon när hon såg tårarna i mina ögon.

Kate var född i fattigdom, vad jag hade att erbjud var ett enkelt fattigt liv, hon orkade bara inte med fattigdom, orkade bara inte med att vi kanske inte skulle få det bättre.

Men någon frid i mitt sinne hade jag inte fått än. Nu skulle hon bara få en värdig begravning.