Människan i västern

Oxdrivaren kap 8

2011-02-20 10:24 #0 av: JanGBG

Nu är Kate begraven det är dags att dra vidare.

Begravningen hade gett mig frid och blivit ett slut med Kate, men kvinnan hade skakat om mig. Jag drev omkring i staden tills jag kom framför kontoret till ett av bankombuden som tog i mot guld av guldgrävarna. Då kom kontoristen ut och sa.

Mr Carson, Mr Lemay vill prata ett ord med er.

Lemay var en kortvuxen man, med en kubb på huvudet. Det var något över honom som ingav respekt.

Jag är anställd av Pinkertons Detektiv Byrå, började han. Vi utför transport av guld härifrån när det behövs. Jag har med mig fyra man men en av dem har blivit sjuk, så ni kan få ta hans plats om ni vill.

Det behövde jag inte tänka på länge, jag ville ifrån den här staden nu. Han utrustade mig med ett provisoriskt intyg på att jag var säkerhetsagent hos Pinkertons. Fick ett förskott på 25 dollar.

Vi rider i morgon, var här utanför med häst klar för avfärd klockan 07.00 avslutade han.

Gick till hotellet och gjorde upp min räkning, sedan inhandlade jag lite färdkost, visste inte hur man gjorde med förplägnaden inom Pinkertons så det var bäst att vara förbered. Tittade till minna två hästar. Gick sedan och lade mig på mitt hotell rum, det hade varit en lång och tröttsam dag, så jag behövde faktiskt vila. Jag sov tungt.

Var utanför kontoret med minna två hästar i god tid. Lemay verkade uppskatta det, det syntes på de andra männen att han inte tolererade slarv. En äldre färgad man, som kallades Joe, kom med några pack hästar, i sitt sällskap hade han en indiankvinna som var kläd i manskläder. Hon tog genast hand om min lilla vita häst och ställde in den i raden av packhästar. Min lilla häst tyckte inte om att skiljas från den stora gul hästen.

Kände hon honom innan han blev av med kulorna? frågade Joe skämtsamt.

Det gav anledning till munterhet, som lättade upp stämningen. Vi lastade guldet på hästarna och gav oss av. Lemay var ingen nybörjare, han red 50-100 meter framför karavanen. Sedan Joe med packhästarna i en rad, en beväpnad man på varje sida, indiankvinnan sist i raden. Bakom karavanen cirka 50 meter red de sista två agenterna. En sådan formering är nästan omöjlig att angripa utan att någon kan ge eld. Vi tog korta raster och vakterna bytte då platser. Lemay var inte dum, ingen fick sitta och slöa till. När vi slog nattläger, kokade kvinnan kaffe och värmde en köttstuvning, jag delade med mig av min färdkost. Det uppskattades. Vi hade en händelselös tre dagars ritt till vi kom fram till järnvägen och det samhälle där guldet skulle lämnas.

När vi hade lämnat guldet i järnvägens kassaskåp, frågade Lemay mig om jag ville ha ett fast jobb som agent hos Pinkertons. Han och hans män jagade en tågrånarliga som ledes av en man som kallades "Handsome Bill" , guldtransporten var bara ett jobb som kommit emellan. Mitt intyg togs tillbaka istället fick jag ett litet läder etui med en Agent bricka från Pinkertons på ena uppslaget och legitimation på den andra. Jag fick sätta mig och läsa efterlysningar på tågrånarna så att jag skulle känna igen dem.

Vi gick ombord på ett extra tåg med en personvagn för oss och en hästtransport vagn för våra hästar. I nattens mörker gav vi oss av. Lemays styrka var den östliga jakt styrkan, det fanns sådana i Nord, Syd och Väst också. Man hade fått tipps om ett förestående rån men viste inte var det skulle ske, vi skulle kolla ett tillhål där man trodde dom hade reservhästar.
Mitt ute på linjen, lastade vi av och gav oss i mörkret iväg mot den lilla ranch där man trodde rånarna hade utvilade flykthästar. När vi hade ridit några km, blev Lemay osäker på hur långt vi hade kvar till ranchen och beslöt att vi skulle invänta gryningen. Vi tog skydd i en sänka i slätten där det fanns några träd. Jag tog los min oljerock från sadel för att svepte den om mig, Men först gick jag igenom mina vapen så jag visste at dom var laddade och fungerade. Det var långa kalla timmar kvar till gryningen.

I det första grynings ljuset insåg Lemay sitt misstag, vi var bara cirka 100-150 meter från ranchen, dom måste ha hört oss under natten och var nu bereda på strid. För första gången såg jag att Lemay inte riktig visste vad han skulle gör.

Det finns bara en sak att göra sa, hans äldste agent, Charles Eriksson. Det är att till fots ta sig fram och anfalla, vi måste rycka fram i skydd så mycket vi kan. John Kendrick höll med men den tredje agenten stod tyst.

Om jag skulle sitta upp och rida så fort jag kan i en halv cirkel så får vi dem under eld från två håll, sa jag.

Lemay nickade. Ingen bra plan, men den bästa vi har. Ok, vi kör i gång, sa han.

Så fort dom började rycka fram fick dom eld på sig. Banditerna fanns inte i huset utan hade lagt sig bakom en låg sten mur framför huset, en utmärkt försvarsställning.

Jag drev på min stora gula häst, han galopperade i väldig fart, han var ju en kavallerihäst så skottlossningen störde honom inte. När jag var i jämnhöjd med ranchen men bakom muren vände jag upp, tog tyglarna i mun, drog minna två tunga revolvrar ur sadelhölstren, satte hälarna i sidan på min häst, som stormade fram. Dom sköt mot mig, men var inget lätt mål att träffa i den farten. Jag skött med båda revolvrarna, men det var inte lätt att träffa från häst ryggen heller. Det tog inte många sekunder så var jag tätt in på dem, höll på att rida ner dem. Med eld framifrån och en enmans kavallerichock från sidan blev för mycket för dem, dom slängde sina vapen på marken och sträckte upp händerna. Dom hade ju bara fått betalt för att hålla flykthästar inte slås med poliser.

När Lemay kom fram sa han, små skrattande.
Du skulle ha sett dig själv när du stormade skjutande fram, dom måste ha fått en chock.

När vi kollade hästhagen såg vi att förutom de två hästhållarnas djur, fanns där fyra snabba utvilade hästar.

Tågrånarna har inte kommit hit än, sa Lemay. Vi gör så här, vi tar hästarna och dom här två gökarna med oss, när rånarna kommer hit så måste dom fortsätta på sina trötta hästar, det finns bara en väg att ta då till närmsta stad och den går genom en hålväg som är som gjord för bakhåll.

Jag gick bort till min stora Gula häst och klappade om honom, han flåsade fortfarande som ett ånglok, men efter att ha blivit vattnad så törsten släppte, hämtade han sig fort.

Anmäl
2011-02-20 14:26 #1 av: EvaG

Spännande!

___________________________
Var rädd om dem du älskar
_________________________

Medarbetare på Vilda västern iFokus

Anmäl
2011-02-21 22:39 #2 av: Gittan

Vilken bra historia du fått ihop. Väntar på fortsättningen.

Var glad och må bättre!
De vilda djurens värld


Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.