Deputy US Marshal

Jag stod utanför min svärmors affär och pratade med min svärfar, då det kom en  äldre kvinna gående över gatan mot oss.

Titta ! Där står båda mördarna, skrek hon och pekade på oss.

Min annars så tystlåten svärfar, svarade henne med en gång innan jag han sansa mig på det oväntade angreppet.

Ge er iväg Mrs Wood, det tjänar inget till att stå på gatan och skrika.

Kvinnan drog sig baklänges i väg utefter trottoaren hela tiden, pekande på oss.

Min fru med min tonårs son stod i dörren till butiken och hade bevittnat allt.

Jag tog snabbt farväl av min svärfar och tog min fru och son och gick för att utföra det ärende vi var i stan för att göra.

Vi skulle hämta en stor trä tunna  som fylld kunde innehålla flera hundra liter vatten. Vagnmakare Carson hade lagt den på  sidan och gett den ett underred med fyra stora breda hjul samt tistelstång och dragutrustning för två oxar.

Medan vi stod och pratade med Carson om vattenvagnen, kom en liten finlemmad mörkhårig skönhet ut ur huset, Kate Carson , vagnmakarens dotter.

Hej, Tom,vad ska ni ha den tunnan till. Frågade hon min son.

Hej, Kate, jo du förstår fåren behöver vatten, började min son, men hann inte längre.

Fåren behöver vatten! Det begriper jag väl, nu pratar du som en präst igen Tom, du ska bli fårfarmare inte präst, sa hon ilsket och vände på klacken och gick in i huset.

Ja, där är en vass tunga och temperament, sa Vagnmakare Carson och fortsatte, det har hon från sin mor och utseendet från sin farmor

Jag sa inget, men tösen ansågs var en kopia av sin farmor, mörkhårig, vacker och finlemmad.

Tom verkadelite stukad och sa inget, men lyste upp när tösen kom ut igen med ett knyte i händerna.

Här, Tom ärlite nybakad äpplepaj, du kan bjuda dina föräldrar när ni tar rast på vägen hem. Men slarva inte bort duken den vill jag ha tillbaka. Sa hon.

Tom tackade och berättade för henne att han och jag hade byggt vattentråg  på några platser på våra norra betesmarker, om vi körde ut vatten ditt behövde vi inte driva fåren till brunnen varje dag. På så sätt kunde vi utnyttja betet bättre.

Nä men hör,sa Kate, du kan ju prata som vanlig folk, det är alla dom där böckerna du läser som får dig att låta som en präst.

Du borde nog läsa lite du också, då hade du fått bättre betyg i skolan, sa Tom betydligt karskare nu.

Min fru log åt samtalet och Carson skrattade högt.

Kate räckt ut tungan åt Tom, men verkade inte särskilt sårad.

När vi tog rast på hemvägen och smakade på Kates paj, sa jag.

Tom, du kanske inte vill bli fårfarmare? Du ska veta att det är ingen som tvingar dig, din lilla syster kanske gifter sig med någon som gärna skulle driva vår ranch.

Jag vet inte far, ibland skulle jag vilja göra något annat men när jag jobbar med dig ute i markerna så trivs jag bra och tänker på hur jag själv ska göra när du inte orkar mer. Svarade Tom.

Far, du var ju Deputy US Marshal innan du tog över ranchen, Ma har berättat hur du slutade, men hur var det, jag kanske skulle ta tjänst själv? Fortsatte han.

Berätta om kvinnan vi möte idag! Sa min fru med bestämd röst, Toms ord hade inte gjort henne glad.

Din morfar och jag hade ridit ihop som US. Deputy Marshals i ett bra tag när det hände. Diligensen från Longstrem blev överfallen på ett mycket märkligt sätt, sa jag och fortsatte.

Kvällen innan hade en man som hette Robert Wood spelat poker och förlorat en stor summa pengar till en yrkesspelare, det hade blivit bråk då fler än Woods anklagade spelaren för fusk, men vakterna på Salonen gick emellan och stoppade bråket.
Dagen efter tog spelaren första Diligens på morgonen och gav sig av. Den kom precis utanför staden då tre män gjorde "hold upp" på den. Vakten försökte stoppa dem men blev svårt skjuten, då männen inte hade maskerat sig såg både kusken och passagerarna att det var Robert Wood och hans två bröder. Dom släpade ut spelaren på vägen och krävde pengar av honom, då han inte hade mer än en liten summa på sig, slog och misshandlade dom honom tills han sa att resten av pengarna låg i vagnens kassakista i ett brev som han hade postat. Han försökte tydligen komma åt en dold revolver och då skött dom honom. Bröderna slog sönder kassakistan men då dom inte visste vilket brev det var rev dom upp flera, innan dom hittade rätt.
Men han hade ju gjort sig skuldfri i Longstrem innan han for så där fanns inte
så mycket pengar som Woods tyckte att han var skyldig, då tog dom det som dom hitta i andra försändelser. Sedan red dom i väg.

Men passagerarna plundrade dom inte. Meningen var nog inte att plundra Diligensen utan bara ta i från spelaren de pengar som dom tyckte han var skyldig dem. Men allt gick ju snett, vakten blev skjuten, spelaren dödad, en massa brev och post förstörd och plundrad.

De var flera svåra brott och posten var ju en Federal sak, så det var ju en sak för US Marshal att ta fast dem. Berättade jag.

Tom var helt tyst och lyssnade, min fru satt med en bister min och tittade på mig.

Staden blev delad i två läger, dom som tyckte Bröderna Wood hade begått svåra brott och skulle straffas för det. Den andra sidan tyckte att dom hade haft anledning att straffa spelaren och att resten var olyckliga omständigheter.

Men mordet på spelaren, den skjutna vakten och den plundrade post var mer än tillräckligt för US Marshal Joe Davies att samla ihop ett uppbåd och ge sig av efter dem.

För utom honom själv så var det din morfar och jag samt County Sheriffen och två av hans män.

När vinärmade oss Woods ställe såg vi att en man sprang in i huset och stängde dörren. När vi var bara 75 -100 m från huset började någon skjuta på oss vi satt av och tog skydd.

Under tiden vi ryckte fram så skött man på oss från huset, så vi fick ta skydd hela tiden, det tog en bra stund innan vi hade kommit fram till huset.

Marshal Davies sände Country Sheriffen och hans två män till ena sidan av huset , medan vi började förbereda oss på att storma framsidan.

Då hördes ljudet av ett fönster som krossades och någon som skrek "TA SKYDD" med hög röst. Sedan exploderade något inne i huset. Sheriffens och hans män hade slängt in en dynamitstav.

Nu är det kört, sa Marshal Davies. Idioter, det kan ju finnas kvinnor och barn där inne.

När eldgivningen från huset upphörde gick vi in.

På golvet i köket låg en äldre man, Brödernas far, han var döende med fullt av träsplitter i kroppen. Hans fru satt på golvet och grät. mellan dem låg ett gevär.

Han försökte bara ge pojkarna ett försprång, han skött inte för att träffa er, grät hon fram.

Davies såg bedrövad ut, men frågade henne ändå.

Var har pojkarna tagit vägen?

Tror du jag skulle ge dig mina egna söner, mördare, skrek hon.

Vi red slokörade där ifrån, Marshal Davies var inte glad och lät County Sheriffen veta vad han tyckte om sprängningen.

Dom skött på oss, försvarade han sig med.

Jag red hem till min Syster och Svågers fårfarm.

När jag kom hem såg jag att min svåger höll på att träna en ganska stor rödbrun häst.

Vad ska du ha den hästen till? Frågade jag. Det var inte precis en häst att ha på en fårfarm den var för stor.

För eller senare blir du utsänd på människojakt av Marshall Davies och då kan du inte ha den där hästen som du nu har, den passar bäst här på ranchen.

Min svåger var som en far för mig, han hade lärt mig skjuta och handskas med vapen. När jag en gång för många år sedan kom hem från skolan med blodig näsa hade han tagit mig ut på baksidan av huset, där min syster hans fru inte såg oss. Sedan lärde han mig hur man gör i ett slagsmål med bara händerna. Lärde mig hur man avväpnar en man med kniv också. Men jag fick svär på min heder att aldrig använda dessa kunskaper ohederligt.

När jag frågade honom var han hade lärt sig allt om vapen och slåss, han som ju var fårfarmare och den vänligaste och fridsamma man jag kände.

Jag var med i kriget, vill helst inte prata om det, svarade han mig.

Min syster sa en gång att han hade ridit i några gerilla grupper och kunde ha mardrömmar på nätterna, jag frågade inte mer.

Den rödbruna hästen var underbar att rida, min svåger hade lagt ner otrolig möda på den, upptäckte att han hade tränat den att inte vara skotträdd också.

Men det är ju "Red"  som vi har hemma i stallet, är han så gammal ,sa min son.

Ja, han är över tjugo år, men han duger ju än att rida på och ha fram för en lätt vagn, både du och din syster har lärt er rida på honom.

Berätta om Woods och inte om din älskade hästkrake! Sa min fru med bister stämma. Försök inte smita från ämnet.

Jo, efter det misslyckade försöket att ta bröderna Woods hemma på deras ranch ,var det lugnt ett tag. Jag snokade runt lite men det var ingen som ville berätta var dom var.

Men jag fick höra att en av flickorna på saloonen hade tagit tåget till ett närbeläget litet samhälle, vad hon skulle göra där visste ingen, men jag hade sett henne många gånger med den näst äldste av bröderna. Så jag började undra, fick av Pastorn Henderson vet att i närheten av det samhället bodde Fru Woods bror han hade ett litet jordbruk och föde upp grisar.

Pratade med Marshall Davies om minna mistankar.

Du har säkert rätt, sa han och fortsatte. Vilken näsa du har för att få upp spår. Ta inte tåget utan rid ut en morgon innan staden har vaknat då vet ingen vad ni har tagit vägen. Ni kanske kan överaska dem.

Två dagar senare red jag och din Morfar iväg tidigt på morgonen.

Dom var beväpnade till tänderna och jag hade gjort matsäck åt dom, inflickade min fru.

Hur tror du jag kände mig då ? Frågade min fru Tom och fortsatte. Min far och den pojke jag ville gifta mig med, rider iväg för att slåss med mördare!

Han svarade inte.

Vi tog oss till det samhälle som vi antog att dom gömde sig i, men försiktigt så ingen såg oss. Fortsatte jag. Vi tog oss fram till grisfarmen och lade oss i skogen där vi inte syntes och spanade på dem i kikare.

Mycket riktigt där fanns dom alla tre, men vi såg inte saloonflickan någonstans, så vi antog att hon fanns inne i det lilla samhället. Mellan brodern red nog in och besökte henne ibland , antog vi.

En morgon såg vi honom rida ut ensam, vi red efter.

Vi såg honom rida in i det lilla samhället, han ställde sin häst utanför en liten
ruffig krog som låg i ett tvåvåningshus.

Drog våra revolvrar satt av och gick in i krogen, där stod han vid den bredda planka på två tom tunnor som utgjorde bardisken, bredvid honom stod en sminkad barflicka.

När han såg oss började han dra upp en revolver ur rockfickan, men vi hade ju våra i handen så jag sköt först, han stöp handlöst i golvet.

Kvinnan skrek att vi hade mördat honom, men det var i självförsvar för han hade en kortpipig revolver i handen halvvägs upp ur fickan.

Lastade kroppen på hans häst och gav oss i väg, det började bli dålig stämning, folk var inte så glada i poliser i det samhället. Folk skrek och kastade sten på oss men ingen sköt som väl var. Vi red fort ut ur samhället.

Beslöt oss att nu var det inte mycket ide att rida ut till grisfarmen där de två andra bröderna befann sig, dom var säkert förvarnade nu. Vi red hem i stället och lämnade av kroppen till Marshall Davies.

Marshall Davies menade på att vi borde försöka ta de två andra bröderna också, men han ville inte göra ett direkt angrepp på gården där dom var.

Dom måste för eller senare lämna gården då får vi vår chans, sa han.

Jag höll hela tiden ett öga på saloon flickorna, dom hade bröderna varit flitiga kunder hos och skulle säkert sakna dem, det kunde inte vara roligt där borta på grisfarmen. Men efter att vi hade skjutit mellan brodern, såg fick dom inga
fler besök.

Efter ett tag hörde jag att Fru Wood hade hyrt ut sin Ranchen till en man som började föda upp hästar där, själv flyttade hon in till staden. Men det blev tydligen bråk nästa med en gång, Fru Wood ansåg att dom inte betalade hyran för Ranchen.

Jag satt utanför din Mormors butik och lagade en trasig grimma, när den unga frun till manen som hade hyrt ranchen kom för att handla.

Efter en liten stund kom din Mormor ut och bad mig komma in i butiken.

Där inne, sa hon och pekade på dörren till lagret.

När jag kom ut på lagret stod kvinnan där.

Robert Wood har hotat oss att vi blir skjutna om vi inte betalar nu med en gång, sa hon. Han kommer och ska ha pengarna på Söndag . Vi har inga pengar.

Jag lugnade henne och sa att jag skulle förhindra det, men hon måste hålla absolut tyst om att jag visste om det.

På lördag kväll red din morfar och jag ut till den lilla bäck som ligger ett par km öster om Woods ställe. Jag trodde att han skulle komma den vägen.

Det finns ett bra ställe med en liten kulle med utsikte över vadstället, där vi hoppades han skulle passera, där la vi oss i bakhåll.

Det var en lång och kall natt, det var då din morfar visade mig att om man har en stor syrlig eller sött hård karamell att suga på, så är det lättare att hålla sig vaken.

Suga på en kola? sa en förvånad Tom.

Nej, det ska vara en hård karamell, sa jag.

Håll dig till ämnet, sa min fru.

Jo, vi låg hela natten och morgonen, fram på för middagen gav vi upp.

Han kom inte det var falskt larm, sa din morfar.

Jag vattnar hästarna, sedan rider vi hem, svarade jag honom.

Tog våra hästar ner till bäcken och började vattna dem.

Då rusar ut ur träden på andra sidan bäcken Robert Wood med revolvern i handen, som han riktar mot mig.

Jag slängde tömmarna och började dra revolvern, men hör hans skott och känner hur det svider till i höger sida. Får upp revolver och i väg ett skott.

Han går ner på knä, träffad i bröstet. Men börjar spänna upp hanen på revolver, då träffas han av ett skott från din morfars gevär, som slänger honom död baklänges.

Jag blöder svårt men din morfar lägger om såret i sidan på mig, kulan har rivit upp ett stort köttsår men inte träffat något väsentligt, men ett revben är av.

Sedan lyfter han upp mig på hästen och vi tar oss in till stan.

Orkade morfar lyfta upp dig? frågar Tom.

Å, det är många år sedan, din far var en ung och slank man på den tiden och din morfar var i sina bästa år, mycket stark, trots att han inte var så lång, sa min fru, skrattade och fortsatte. Din far har ätit gott och lagt på sig.

Vem är det som ger honom all god mat då och vem är det som avviker från ämnet nu? frågade jag.

Pappa berätta resten, bad Tom. bry dig inte om mamma!

När din morfar hade fått mig till läkaren, tog han Marshall Davies med sig och red tillbaka för att ta hand om kroppen.

Dom fann Robert Woods häst en bit in i skogen, det var tydligt att han hade kommit mitt i natten för att överaska paret som hyrde hans mors ställe. Men hade  troligen sett eller hört oss och lagt sig att vänta ut oss.

Då jag inte kunde arbeta som polis med ett stort köttsår i sida och ett brutet revben, var jag på min Svågers och systers fårfarm, det som är vårt ställe nu.

Jag såg ju det som mitt barndomshem, jobbade med småsysslor som jag orkade med och blev friskare, men tyckte det var otroligt tråkigt att gå mer eller mindre sysslolös. Vintern kom med mycket snö och kyla.

En morgon när jag var riktigt less på allt, sa min svåger.

Ta den lilla 25-20 Winchester gå ner till dammen och försök skjuta några präriehundar dom gör hålor som fåren trampar ner i och bryter benen.

Jag ska gör en riktigt god matsäck åt dig, sa min syster.

Hon gjorde två stora långa smörgåsar av hembakat grovt bröd, på den ena lade hon stek bacon och ägg på den andra lade hon vår på farmen gjord goda fårost.

Jag tog en liten ryggsäck , packade ner maten och en plåtmugg samt lite malt kaffe i en liten rund plåtdosa, band ett fårskin på säcken så jag skulle ha något att sitta på. Tog tjocka ylle sockar och högskaftade mockasiner på mig, samt gav mig av till fots.

Dammen hade min Svåger byggt. När han kom hit för många år sedan gick det en liten bäck genom hans marker just här var det en sänka i marken han byggde en vall av jord och sten och dämde upp bäcken och fyllde sänkan med vatten så att han fick en dam där fåren kunde dricka. Under höst och vår fylldes dammen så det fanns vatten även under sommar och vinter. Det var ju då bäcken nästan torkade ut.

Gick runt dammen skött faktisk några Präriehundar och beslöt att ta en liten matpaus. Samlade ihop lite kvistar, tog krut ur en patron för att få eld på dem och kokade upp lite kaffe till mig i plåtmuggen. Där satt jag och åt smörgås och drack kaffe ,tyckte livet var allmänt bra.

Samlade ihop mina grejor och började gå hem åt, det hade ju hunnit bli efter middag.

Då gick jag på ett spår av en häst som haltade och en man som gick till fots.

Följde spåret och kom ikapp en man som ledde sin häst efter sig, han verkade inte höra mig, men jag gick tyst i minna mockasiner.

När jag var cirka 10 m bakom honom vände han sig om, då såg jag vem det var.

Den yngste broden Wood, han verkade alldeles slut och frusen.

Nej, inte du, jag vill bara hem till mor, skrek han förtvivlat, när han kände igen mig.

Slet åt sig geväret som hängde på sadel, gjorde mantelrörelse och skött ett skott, men han fumlade så med vapnet att skottet tog någon meter framför mig i snön.

Jag slängde upp Winchester till axeln siktade noga och skött mot honom, han föll.

Var skött du honom ? frågade min fru med hård röst.

Han hade ju geväret i händerna han kunde ju skjuta mot mig igen, och 25-20 är ju en liten patron jag siktade på huvudet.

Hans geväret då ? frågade min fru, fast hon visste svaret.

Det fanns ingen patron mer i vapnet, han hade skjutit den sista. Sa jag

Så du skött en 15 årig pojke för du trodde han skulle skjuta dig. Sa min fru.

Jag kunde ju inte veta det, tro inte att jag inte ångrar det och skulle vilja ha det ogjort.

Ja, det vet jag, du drömmer om det på nätterna ibland, fast nu är det lång tid sedan sist. Sa min fru.

Hon vände sig mot Tom och sa.

Förstår du varför jag inte vill att du ska bli Deputy Marshall ?

Min son tittade på min fru och sa.

Visst är det otrevliga saker far har fått göra, men om inte män som far står upp mot drägg och banditer så blir ju det ett samhäll som styrs av dem som använder våld och var hade du varit då mor?

Min fru såg med bister min på honom och sa.

Du är ju lika svår som far din, men jag vill inte att du ska bli Revolverman. Tror du Kate Carson vill ha en man som kanske kommer hem i en kista, för bättre tös kan du inte få!

Nä, det kommer jag nog inte att bli, jag är nog inte så modig, men jag kanske kan bli advokat och domare och sända dem i fängelse! Sa han och fortsatte. Kate ja, hon är en bra flicka, men håller hon på och är så vas i truten, får hon nog ta den man hon får.

Vände sig mot mig och sa.

Fast jagtror nog att jag helst vill bli fårfarmare som du far, man kan ju läsa böcker ändå, trots att ens fru inte gillar det.

SLUT