KAPITEL 3

Efter några dagar så hade jag repat mig och livet började
återgå i sina normal bannor, då hände det.

Mary kom in ridande på gårdsplan på en svettig  häst.

Far har sänt mig, Pastor Jeremia Henderson och hans fru är
på väg hit för att föra Maria och hennes barn till Indian reservatet. Far bad
mig säga att han kommer med för att medla mellan er, men han är inte i tjänst och är obeväpnad. Sa hon.

Sue-Ellen blev mycket upprörd.

Maria är mexikanska inte indian, dom kan inte ta henne här
ifrån, sa hon med gråt i rösten.

Maria satt med tomma ögon på bänken och höll sitt barn tät
intill sig, hon sa inget ting.

Gick in i huset och spände på mig revolverbältet, när jag
kom ut var redan Mary på väg bort från ranchen hon tog en omväg för att slippa träffa Pastorn och han fru.

Pastor Jeremia Henderson och hans fru satt i en vagn
förspänd med en fin vacker häst, min svärfar red bredvid.

Pastorn steg ur vagnen och gick fram mot mig och Sue-Ellen
och började med hög och myndig röst säga.

Nu måste avguda dyrkerskan med sin avkomma bort härifrån och
till reservatet där hon här hemma.

Hon är inte indian utan mexikanska och heter Maria Sanches,
hon har blivit bortrövad av indianerna, sa Sue-Ellen, med ängslig röst.

Hedna gudar eller Påvens följe, vilka synder som är värst
vet endast vår Herre, svarade han.

Har du någon handling från myndigheterna som säger att du
ska ta henne härifrån, frågade jag?

Vår Herre ger mig den rätten att ingripa mot synd och
hedningar, jag behöver inga handlingar, fick jag till svar.

Då hostade Marias barn till och började gråta.

Att den där svultna smal spetan har haft mjölk nog att hålla sin oäkta unge vid liv är förvånansvärt, fortsatte han.

Förstår du inte Jeremia att det är någon som har varit
mjölkko här åt oäktingen, sa hans fru med elak röst, där hon satt i vagnen.

Sue-Ellen vad har du gjort, givet det gud har gett dig till
en hedning och oäkting, vilka mer synder och otukt har förekommit i detta hus, sa han och pekade på mig.

Nu får det vara slut, nu ska dom bort, sa han och började gå mot Maria.

Då  hade jag fått nog, tog ett steg mot honom, drog min tunga armé revolver och slog pipan över skallen på honom. Hans stora tjock pälsmössa tog det mesta avslaget, men han  föll ner på alla fyra och stod med gapande mun och tittade förvånat på mig.

Jag körde in pipan på revolvern i hans öppna mun  spände upp hanen och sa.

Du kommer hit utan något uppdrag från myndigheterna för att
föra bort en mexikansk kvinna i mitt hushåll, förolämpar min fru och mig. Det
är enligt lagen kidnappning och intrång. Vilken jury tro du skulle fälla mig om
jag sköt dig nu? Ta din elak kärring och försvinn fort från min mark om du inte
vill möta den Herre du pratar så högt om.

Jeremia, gör som han säger han menar allvar och är kapabel att skjuta dig, ropade min Svärfar med hög röst.

Det förvånade uttrycket i Pastorns ansikte byttes till ren skräck, han kravlade sig upp och tog sig till vagnen där hans fru vit i ansiktet av rädsla hjälpte upp honom, sedan vände dom vagnen och gav sig av.

Carl, det är Jamesson och Stevens som ligger bakom detta,
dom ville ge dig en läxa, men det är många små och fattiga människor som tycker att du har gjort rätt när du inte fann dig i att bli av med dina djur för att göra dem rikare, sa min Svärfar.

När han hade ridit hem, såg Sue-Ellen på mig och sa.

Ett tag trodde jag du skulle skjuta Pastorn!

Tog revolvern, slog upp den och visade henne den oladdade
tomma trumman.

Jag litar inte på mig själv i sådan lägen, hade inte laddat, sa jag.

Maria kom fram och tog mig i armen.

Tack , sa hon.

Våren började komma, en natt väckte Maria oss, hennes barn
var febrigt och var mycket sjuk. Efter någon timma så dog hon. Sue-Ellen svepte henne i en ren vit duk.

Vad ska du göra av henne? Frågade Maria mig med ängslan i rösten.

I morgon gör jag en kista och så begraver vi henne bredvid
min svågers grav, den ligger vid den lilla kulle norr om huset, han var den
vänligaste man jag känt, så behöver hon inte ligga ensam.

Maria såg tacksamt på mig, för första gången verkade hon
inte rädd för mig.

På morgonen slog jag ihop en liten kista och gjorde ett så
fint träkors som jag kunde.

Vi begravde Marias lilla flicka bredvid min svågers grav.

Då kom en underlig känsla över mig, det var som om min
svåger hade rest sig ur sin grav för att ge mig kraft och stöd. Jag viste
precis vad jag skulle göra.

När vi kom hem, lastade jag oxkärran med spadar och olika
hackor och sa till Sue-Ellen och Maria.

Jag kör upp till dom norra betesmarkerna, ska gräva djupare
i "Tyskens brunn" tills jag når vatten.

Är du galen Carl? Det finns inget vatten på dom markerna, sa
Sue-Ellen.

Jag svarade inte, nu kunde inget hindra mig.

Min Svåger hade haft en granne som ägt dom norra betesmarkerna, hans fru gick med slagruta och var övertygad om att det fanns vatten på ett vist ställe, där byggde dom sin stuga och grävde en brun. Tyvärr fick dom inget vatten i brunnen, så dom fick överge sitt ställe.

Jag var bara en ung  grabb när dom körde in på vår gård med flyttlasset och erbjöd min svåger att köpa markerna.

Du vet att jag inte har några pengar, sa min Svåger.

Min syster som  var 18 år och nygift , gick in och hämtade det enda som  hon hade kvar efter vår mor och far. En liten brosch med tre små röda stenar på en smal guldranka, som hon gav till sin man och sa.

Du kanske får några dollar för denna?

Men det är ju allt du har efter din mor? Sa han.

Vem vet? Någon gång kanske vi hittar vatten där. svarade hon.

Så dom norra betesmarkerna blev min svågers för en liten guldbrosch, men vi fann inget vatten.

Lastade av kärran och lät oxarna beta, det var massor av fint bete här uppe. Vi hade ibland drivit upp fåren hit och sedan nästa dag drivit ner dom till vattnet igen. Men dom var så törstiga att dom sprang nästan av sig det som dom hade lagt på sig. Det fungerade inte bra, skulle dom norra betesmarkerna bli bra måste vi ha vatten här.

Brunnen var bra mycket djupare än jag trodde, trotts våren
var den nästan torr.

Började gräv och forsla upp jord, har aldrig varit rädd för att jobba så jag var på gott humör.

Gräva, forsla upp jord och fodra sidorna så brunnen inte skulle falla ihop. Det var ett evigt jobb och något vatten fann jag inte.
Tappade räkningen på dagarna tills Sue-Ellen sa en morgon vid frukosten.

I morgon är det lördag, du har hållit på sedan i måndags, nu kommer jag ut vid 12-tiden och hämtar hem dig, sedan är det slut med grävandet,
vi klarar oss ändå, jag har aldrig begärt mer än att få ha dig och vårt barn
här hos mig, bryr mig inte om att vi är fattiga, vi har ändå alltid haft mat
och tak över huvudet. Vi klara oss alltid.

Hon kände mig väl, hade hon sagt "du får inte gräva mer" hade jag  gjort det ändå, nu fick jag en halv dag på mig att avsluta.

Hade grävt undan och forslat upp den jord som låg kvar sedan gårdagen då jag stötte på ett mycket hårt stenfyllt sandlager. Här kunde jag inte använda spaden. Tog ett tungt spett och med all kraft jag besatt drev ner den i
sanden.

Vattnet sprutade fram, jag stod till knäna i vatten innan jag han fatta vad som skett. Fick samlat i hop min verktyg och ta mig upp ur brunnen.

Hade gått på en vattenåder med högt tryck, vattnet bara steg i brunnen, dom norra betesmarkerna hade vatten.

Jag var vått över hela kroppen så jag tog av mig kläderna och lade dem till tork i vårsolen. Det var den första riktigt vårdagen med värm sol. Lade mig bara iklädd mina "long john"  i gräset och vilade.

Carl, är du skadad, vad har hänt? hörde jag Sue-Ellens röst.

Jag satte mig upp där stod Sue-Ellen för att ta hem mig.

Vi har hur mycket vatten som helst i brunnen så nu är jag färdig att åka hem men jag har inga torra kläder!

När vi den kvällen gjorde oss i ordning för att gå till sängs, berättade jag för henne hur jag hade tänk mig framtiden.

Vi driver upp alla får till dom norra betesmarkerna, jag ska göra låga vatten kar bredvid brunnen så dom kan dricka och installera en vinddriven
pump, så där alltid finns vatten i karen. Sedan ska dom gamla betesmarkerna få vara ifred i minst två år. Jag ska inte ta lån för att köpa mer får, med så
fint bete får vi nog många fina lam ändå. Du ska se att vi klarar oss bra med
dom djur vi har.

Sue-Ellen kröp ner i sängen hos mig och jag drog henne till
mig.

Fler får ska han inte ha men tydligen fler ungar, sa Sue-Ellen.

SLUT