Hade varit gift med Sue-Ellen i två år och drev den lilla fårfarmen som jag hade ärvt efter min svåger och syster . Vi hade också ett litet barn , en pojke på några månader. Det hade precis gått ihop för oss men inte mer, när den hårdaste vinter på tio år drabbade oss. Jag hade dock tur, vi hade lite kontanter så jag kunde köpa foder. Vi drog ihop de bästa avels djuren intill gården där vi kunde ge dem skydd och utfodra dem, men av de övrig djuren som var sprida över markerna svalt en del ihjäl för mig.

Mitt i vintern när det var som värst bröt sig några halvt ihjälsvultna indianer ut ur reservatet och gav sig av på plundringståg bland farmare och ranchägare. Armén gav sig ut och jagade dem, fick tag i de flest men enstaka små band var fortfarande fria.

Till vår fårfarm kom militären tidigt på morgonen en riktigt kall dag mitt i vintern. Det var en liten patrull, en sergeant  och sex man.

Du har några indianer här i trakten, vi spårade dem ungefär tre km härifrån, men där tappade vi spåret. Du måste se upp i natt och var beväpnade hela tiden, du kan få påhälsning, sa sergeanten.

När dom ridit där ifrån, tog jag en häst och red runt min ranch. Knappt en km norr om ranchhuset hittade jag resterna av ett slaktat får. Hur dom hade kunnat göra upp en eld och tillaga köttet utan att vi hade sett det var en gåta, spår av en häst och två gående hittade jag men tappade bort det nästan med en gång. Red tillbaka till ranchen och började förbereda mig för ett besök.

Längst ena kortväggen på Ranchhuset hade jag lagt en stor trave ved till att elda med under vinter, jag ordna veden i två travar så att  det blev ett mellanrum stort nog att hysa  en man. När mörkret föll så gick jag in i huset, och började göra minna förberedelser. Jag var övertygad om att två eller tre indianer till fots inte skulle göra en attack på huset, det var hästarna i stallet dom var ute efter. Laddade bygel repetern och lade den på köksbordet. Tog på mig ett par mjuka mockasiner och kläder som inte satt åt eller gav något ljud ifrån sig. Tog en stickad mössa på mig, en hatt ger ju en bra silhuett i mörker. Stoppade en laddad revolver innanför bältet och några extra patroner i fickan. Tog min hagelbössa , laddade den med  patroner med grova "buckshot" samt lade reservpatroner i en annan fickan.

Jag kommer att vara utan för huset hela natten, sa jag till Sue-Ellen. Du ska sätta dig i köket  med barnet, ha släckt i spisen och spjället stängt. Geväret ligger på köksbordet, om dom kommer in blir det genom dörren. Dom invändiga fönster luckorna är för kraftiga för att slå in.

Vad som än händer öppna inte dörren, fören solen har gått upp, även om du hör mig skrika, så kom inte ut. fortsatte jag.

Hon tittade på mig med en rädd blick och nickade att hon förstod.

När det var mörkt ute, kröp jag ut genom ett fönster på baksidan av huset, och smög mig tätt intill väggen tills jag kom till vedtraven där jag satte mig i utrymmet jag gjort. Där hade jag full uppsikt över gårdsplanen och stallet. Samtidigt syntes jag inte där jag satt i skuggorna av veden.
Så få indianer hade säkert bara uppsikt över framsidan av huset, så med lite
tur visste dom inte var jag var.

Det blev en kall och lång väntan. Så gav Hundarna  i från sig ett kort skall och ett gnyende, men var sedan tysta. Jag var klarvaken och på min vakt.

Plötsligt lösgjorde det sig två skuggor från bruns karet mitt på gården och rörde sig mot stallet.

När dom var cirka åtta tio meter från mig, stack jag in två fingrar i  varbygel, lade ett finger var på avtryckarna. Siktade och drog av bägge piporna mot skuggorna. Det var ett fruktansvärt dån när bägge piporna gick av, skuggorna föll ihop i två bylten på marken. Reste mig och laddade om gav varje "bylte" ett nytt skott.
Kröp ihop intill stallets vägg och inväntade gryningen. Det var absolut tyst på
gården , jag undrade vad dom gjort med minna två fina hundar? Säker var dom döda.

När gryning började komma och inget mer hade hänt ansåg jag  faran över. Det låg två döda indianer på min gårdsplan, jag förvissade mig om att dom var döda, det var en ung man och en gammal gubbe. Gick bort till boningshuset och knakade på dörren. Inne från huset hördes metalljudet från en bygel repeter som spändes upp.

Det är jag Sue-Ellen, faran är över, sa jag.

En rödögd och orolig Sue-Ellen öppnade dörren.

Du lever! Vad orolig jag har varit hela natten, inbillade mig alt möjligt, kom in jag ska sätta på varm soppa och kaffe så fort jag fått eld i spisen, fortsatte hon.

Hon stelnade till och pekade över min axel.

Vad är det?  sa hon .Där bort vid hagen.

Vid hagen stod en häst bunden och något låg på marken. Jag laddade om hagelgeväret och gick bort mot hästen.

Byltet på marken var en mycket ung indiankvinna med ett spädbarn i famnen,  hon var kraftlös av svält och kyla och gjorde inget motstånd då jag förde in henne i huset.

När jag började ta av henne filten som hon hade om sig, sa Sue-Ellen med upprörd röst.

Vad gör du Carl! Tar du av henne kläderna?

Måste se över henne så hon inte har något vapen, svarade jag.

Indiankvinnan förstod tydligen vad vi sa för hon lade ett bälte med en kort kniv på bordet.

Sue-Ellen fick fram varm soppa och bröd samt kaffe på
bordet. Hon satte en skål framför indiankvinnan också.

Ät, sa hon.

Kvinnan tittade stort på henne och började äta.

Efter en stund började vår lille pojke att gny, han hade ju inte fått mat nu på morgonen så Sue-Ellen lade honom till bröstet. Indian kvinnan gjorde samma sak med sitt barn, barnet tog bröstet började sug men sedan började det gråta.

Jag vill inte ha dig här i köket när en främmande kvinnan ammar sitt barn, sa Sue-Ellen. Gå ut och ta hand om det som ligger på gården efter nattens strid. sa hon till mig.

Ute tog jag hand om indian hästen, ställde in den i stallet och gav den lite hö och en skäppa majs. Tillslut måste jag gå och ta hand om de två döda indianerna på gårds plan. Dom var så magra att man såg revbenen på dem . Lastade dem på en kärra och körde dem till en liten svacka några km från ranchen. Jorden var ju frusen så det fick bli att täcka dem med stenar så gott det gick.

När jag kom tillbaka till huset kom Sue-Ellen ut med indiankvinnans kläder.

Bränn  detta, det är bara lort och kanske till och med ohyra i dem. sa hon.

Jag gjorde minna vanliga sysslor under dagen, tills kvällen kom då gick jag in i huset.

På köks soffan låg indiankvinnan i förd en av Sue-Ellens klänningar med en filt över sig och sov.

Det är en klänning som jag hade som ung smal tonåring, hon är så liten och mager att den nästan är för stor, sa Sue-Ellen .

Hon satte fram en tallrik med  en stor portion stekt potatis och får
kotletter samt ärtor fram för mig, hällde på sås och gav mig en stor mugg
kaffe.

Var för så fin mat ,frågade jag ?

Det är du värde i dag, sa hon. Jag har en man som försvara och tar hand om mig samt behandlar mig väl, det är mer än man kan säga om henne på
soffan.

Kvinnan är inte indian utan är mexikanska, heter Maria
Sanches och blev bortrövade för två-tre år sedan av Apacher, fortsatte
Sue-Ellen.

Men hur har hon hamnat här uppe, så långt norr ut , frågade
jag?

Dom har använt henne som bytes objekt mellan stammarna, den äldre av dem du tog död på hade köpt henne för en stulen mulåsna  av några som hon kallar "Commancheros", hon pratar faktiskt bra engelska , sa Sue-Ellen.

"Commancheros" är vit slödder och pack som handlar
med indianerna, sa jag.

Du kan inte föreställa dig vad hon har gått igenom och vad dom har gjort med henne, sa Sue-Ellen. Hon är nog rädd för allt som är manfolk, så var lite varsam när du pratar med henne.

Har hon någon  släkt i Mexiko, frågade jag?

Nej, hela hennes familj dödades i överfallet när hon
rövades bort, sa Sue-Ellen